• De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch. Denna gång resulterar det tyvärr i matförgiftning.

    Påskafton och matförgifting

    Samtidigt som den övriga styrkan dukar upp för påskmiddag hemma på campen, arbetar Delta Qubeck med patrullering och samverkan ute i insatsområdet väster om Mazar-e-Sharif. Jag och min vagnchef besöker en av de många polisstationer som har till uppgift att kontrollera insurgentaktiviteter och bidra med säkerhet till befolkningen - även fast korruptionen tyvärr är utbredd.

    De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch och även fast tidigare intag av lokal mat aldrig har åsamkat mig några problem, är det ändå med viss oro som man slår sig ner på den spartanska mattan och väntar på dagens meny. En av polischefens underordnade serverar oss te, nybakat bröd och ris - indränkt i olja och med bitar av russin. Vi äter med händerna och det smakar bra mycket bättre än den frystorkade maten som annars varit alternativet. Vi diskuterar arbetsrutiner och erbjuder poliserna att göra en så kallad joint patrol med oss ute i en av byarna. Det är viktigt att vi visar upp oss tillsammans med säkerhetsstyrkorna och låter polisen känna sig som en del av den framtida lösningen på Afghanistans säkerhetsproblem. Det är ett bra lunchmöte även fast hygienen har mycket kvar att önska. Gamla tekoppar diskas med händerna innan nytt te hälls upp och ställs fram på bordet. Jag frågar mig tyst när brickan med riset diskades senast eller hur brödet förvarats innan det dukats upp på den röda mattan. Det är ingen idé att fundera, nu ligger fokus på en bra relation och eventuella komplikationer får vi ta hand om senare.

    Det tar ganska precis 24 timmar innan den första frossan och feberattacken kommer krypande. Någon timme senare är diarén ett faktum och senare på natten spyr jag två gånger. Jag är utmattad och ligger till sängs under det kommande dygnet utan ork och utan aptit. Jag tvingar i mig mosade bananer och vätskeersättning och sover mest hela tiden.

    Efter ett par dagar är jag återställd och går tillbaka i tjänst. Underbart att ha aptiten tillbaka. 

  • Handskrivna brev är väldigt uppskattade.

    Brev från Sverige

    På befälsrummet ligger ett brev från min pappa och väntar. Han skriver om renoveringen av huset och att det nya badrummet snart är klart. Jag längtar dit. Till min kajak, den vedeldade bastun och till lugnet man känner när man är där. Det är alltid roligt att få handskrivna brev – extra roligt är det när man är så långt borta från vännerna och familjen hemma i Sverige. Ju närmare slutet på missionen vi kommer desto mer börjar man fundera på livet efter insatsen. Det är inte förrän nu som dessa tankar har tagit fart på allvar och även fast jag inte har någon överhängande hemlängtan kan tankarna finnas på livet efter hemkomst. Det är bara två veckor kvar till min andra och sista ledighet och tiden har gått fort – snart är det dags för FS18 att lämna över stafettpinnen till FS19.

    En viktig och svår uppgift blir att motivera gruppen att behålla fokus ända fram till sista uppdraget. Vi går nu in i en av de mest intensiva perioderna under året vad gäller insurgentaktiviteter och då gäller det att vara närvarande både fysiskt och mentalt.

    Vi är motiverade. Jag är inte orolig.

  • Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta.

    Patrull i natten

    Det känns som att befinna sig i ett dataspel där vi framrycker i natten. Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta. Det går långsamt och vi stannar med jämna mellanrum för att hörselobservera och navigera. Vi har varit i byn tidigare en gång – då i dagsljus. Synfältet i bildförstärkaren reducerar kraftigt observationsområdet och man måste hela tiden vrida på huvudet för att behålla god uppsikt över gruppen, vägen och observationsområdet.

    Vi ser det inte så tydligt, men bara någon meter från våra fötter löper djupa diken och raviner som används som bevattningskanaler. Att falla ner i diket skulle göra ont och vi är noga med var vi sätter fötterna. Den svala vinden håller imman borta från våra skyddsglasögon, vapenremmen tynger axlarna och på ryggen rinner svetten. Vi har varit ute i en timme nu och har nått byns norra vändpunkt. Efter en kort rast gör vi helt om och följer i stort sett samma väg tillbaka – känd mark är en stor fördel vid mörkerpatrullering.

    Vår närvaro är inte ouppmärksammad. Bakom de rostiga plåtdörrana till lerhusen skäller hundar oavbrutet bara decimeter från oss. Hundarna här i Afghanistan kan nå onormalt stora proportioner och se ut som mindre hästar – vi hoppas innerligt att ingen av dessa skall springa lös och attackera oss. Att verka med sitt vapen mot en aggressiv hund är den sista utvägen men medför samtidigt en hög risk för rikoschetter och vådaskott. Vi gör bäst i att ta oss från byn snarast möjligt – målet med patrullen är nu uppfyllt.

    Vi signalerar till våra vagnar om en framflyttad pick-up-point för att snabbare kunna göra uppsittning och komma från platsen. Det första sambandsalternativet har slut på batteri och vi går över till reservalternativet som fungerar utmärkt. Några kilometer bortanför de öppna fälten hör vi hur vagnarna startar och framrycker i nordöstlig riktning mot en känd punkt på kartan. Ljudet av motorerna framträder tydligt i natten och efter någon minut får vi reda på att vår framryckning kan observeras av vagnarna – drygt en kilometer bort. Efter en snabb uppsittning anmäler jag klart till vagnchefen och vi rullar tillbaka mot campen för daglig vård och gemensam genomgång av utförd verksamhet.

    Det har varit en bra och givande natt. Klockan är 0300 innan jag kommer i säng.

  • En tourniquet stryper effektivt blodflödet och går snabbt att applicera - även med en hand.

    Sjukvårdsövning

    En av våra sjukvårdare passar på att hålla en förevisning i användandet av tourniquet – en personlig livsavgörande skyddsutrusning som snabbt och effektivt stryper blodflödet vid arteriella blödningar i extremiteter. Vid allvarliga skador kan man förblöda på bara några minuter och det är av yttersta vikt att kunna få stopp på blodflödet snabbt och gärna med endast en hand då den andra kan vara skadad. Vi har tränat på detta förut men får nyttiga tips om hur man kan snabba på avsnörningen. Och precis som vilken personlig utrustning eller vilket vapensystem som helst är det övning som gäller – man kan alltid bli bättre.

  • Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Staden Mazar-e-Sharif

    Staden Mazar-e-Sharif ligger bara några kilometer från Camp Northern Lights och har en folktät och intensiv stadskärna. Vi passerar genom några av de välbyggda rondellerna varje gång vi skall ut på patrull – olika vägar varje gång för att inte skapa återkommande mönster. Det är svårt att veta exakt hur många som bor här, men om man väger samman flera olika källor hamnar vi någonstans mellan 300 000 och 400 000 invånare, en ganska stor stad med svenska mått mätt och provinshuvudstad i Balkh – det område där de flesta av våra operationer sker.

    Asfaltvägarna, rondellerna och infrastrukturen håller god standard i staden och invid vägarna finns ett myller av folk som säljer bröd, frukt, bildäck, kläder och andra produkter och tjänster man förmår producera. Trafiksituationen är ofta kaotisk där principen ”tittar jag inte så finns jag inte” idogt tillämpas. Vi har varit väldigt nära att krocka ett flertal gånger under främst rondellkörning då bilar som åker in i rondellen helt enkelt inte ser sig för. Vi försöker att hålla så låg hastighet som möjligt för att undvika olyckor, men då våra vagnar väger närmare 30 ton kan ändå skadorna på civila bli allvarliga vid en kollision.

    Man imponeras av det entreprenörskap som genomsyrar staden – människorna arbetar hårt och uppfinningsrikedomen för att tjäna pengar eller omsätta sina varor och tjänster i en byteshandel borde fler ta efter även i Sverige. Här finns inga sociala skyddsnät där du kan hämta ut pengar om du blir av med jobbet. Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Det är inte bara befolkningen som har det besvärligt. Djuren lider hårt och används som redskap utan hänsyn till liv och hälsa. Små späda åsnor kan dra flera 100 kg tunga lass med grödor i avgaserna och larmet från trafiken – stretande magra hästar och blödande får är vardag och givetvis också ett viktigt kugghjul i afghanernas infrastruktur. Långt ifrån alla har råd med bil och det vanligaste transportsättet ute på landsbygden är djurtransport, enklare motorcykel eller samåkning i minibussar. En vanlig syn på motorvägen är minibussar fulla med folk – fem fram, tio bak och några på taket tillsammans med hö, grödor och djur. Hastigheten är inte sällan upp emot 100 km i timmen. I det avseendet är det ett under att vi hitintills inte upplevt några allvarliga trafikolyckor.

    Den välkända blå moskén som är en av shiamuslimernas heligaste byggnad ligger mitt i staden. Vi är inte tillåtna att vistas omkring byggnaden som till och med har ett eget polisdistrikt dedikerat till sig. Under patruller har vi dock på avstånd kunnat skymta den blågråa fasaden. Tyvärr har vi inte heller möjlighet att besöka den övriga stadskärnan under mer civila former på grund av säkerhetsläget, men vi har ändå fått uppleva Mazar-e-Sharif från våra vagnar och skrapat på ytan av det liv, det entreprenörskap och den glädje som lever här.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa