Söndagen den 7 februari händer det som inte får hända. Under min ledighet i Sverige får jag beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk har blivit dödade av finkalibrig eld i Afghanistan. Ytterligare en svensk soldat är skadad. Jag sitter i bilen tillsammans med min familj när den första nyhetsflashen når oss. Magen knyts ihop och ovissheten maler i kroppen. Helvete också.

Alla tillgängliga mediekanaler finkammas efter uppgifter, men när inte presskonferensen ger några detaljer är det tydligt att uppgifterna måste komma från andra källor. Min ställföreträdande plutonchef tillika min vagnchef som också är på leave ringer mig några minuter efter Försvarsmaktens presskonferens. Det blir ett lågmält samtal – sakligt, analytiskt och nedstämt. Han har samverkat med personal direkt från Afghanistan och har preliminära namn på de omkomna samt kan redogöra för händelseförloppet. Alla uppgifter har i detta läge ännu inte kommit ut till allmänheten och vi väljer att avvakta ytterligare några timmar innan vi ringer runt till våra soldater.

Johan var bosatt bara några hundra meter från min bostad i Sundbyberg. Jag har flera gånger samåkt med honom till Livgardet under utbildningstiden och vi har pratat mycket i insatsområdet och tränat på gymmet tillsammans. Johan var en otroligt omtyckt kollega och vän och en mycket duktig officer. Mina tankar går till Johans flickvän, till anhöriga i Sverige och till alla kollegor och vänner i Afghanistan som nu har att hantera det jobbiga och overkliga efterspelet. Också Gunnar var en mycket omtyckt vän och kollega även fast jag personligen inte kände honom så väl. Det känns overkligt att jag för några dagar sedan gick sida vid sida på fotpatrull med den afghanske tolken Shahab och pratade om vardagliga saker – om kultur, mode och den varma vintern. Nu är han död. Just nu känns närvaron av familj och flickvän i Sverige inte viktigast – jag vill tillbaka. Tillbaka till Afghanistan och delta i sorgearbetet och stötta mina kollegor. Det känns otroligt jobbigt, mina ögon är tunga och jag är trött.

Jag sätter mig med telefonlistan och ringer runt till mina soldater som också befinner sig hemma i trygga Sverige. Jag vill försäkra mig om att de mår bra och delge all den information jag har. Det är många tankar att hantera och maktlösheten att sitta hemma i Sverige och få allt detta uppspelat framför sig i media är ett helvete. Jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra och håller kontakten – våra anhöriga försöker givetvis bidra med vad de kan, men det blir aldrig samma djup och förståelse som att prata med sin egen grupp.

Det kan låta märkligt, men trots att jag är hemma i Sverige omgiven av min familj och de jag älskar mest av allt, skriker kroppen efter samhörigheten på campen. Anhöriga i Sverige kan inte hjälpa mig nu, jag vill tillbaka och finnas till i det svåra efterspelet som nu tagit sin början.

Det har snart gått en månad sedan det ofattbara – två svenska kollegor och en afghansk tolk dödas under ett rutinuppdrag väster om Mazar-e-Sharif. En feg och överlagd avrättning att likställa med en självmordsbombare – insurgenten måste ha varit medveten om att han själv aldrig skulle klara sig levande från platsen. För Gunnar, Johan och Shahab fanns inget utrymme att försvara sig, med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända – de befann sig vid en polisstation i tron om att de pratade med en av de våra, och tillit till de afghanska säkerhetsstyrkorna är en förutsättning för att vi skall kunna utföra vårt jobb. Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.

Idag begravs Gunnar hemma i Sverige och allas våra tankar finns hos anhöriga och hos de kollegor som rest härifrån för att närvara. All personal som inte krävs i tjänsten samlas utanför kapellet framför minnesstenarna vid precis samma tidpunkt som begravningen äger rum i Sverige. Den svenska och den finska prästen håller tal och vi ber tillsammans - på den vänstra armen bär vi svarta sorgeband. Trots att arbetet fortsätter med dagliga rutiner och trots att vi ofta skrattar och har roligt, kommer för alltid stämningen att vara smittad av den verklighet som så snabbt bytte skepnad den sjunde februari.

Vila i frid Gunnar, du är saknad.