• Mot planet som ska ta oss till Afghanistan.

    Äntligen på väg

    Vi sitter ner i väntsalen på Västerås flygplats, några spelar kort, andra äter hamburgare. Jag ringer min flickvän för sista gången på i värsta fall väldigt länge då jag inte vet exakt vilka möjligheter vi har att ringa hem från Afghanistan. Jag har hört historier om avstängda linjer, dåligt ljud och överbelastat nät. Det är skönt att prata med henne en sista gång innan vi lyfter och det värsta farvälet är redan avklarat. Det 20 minuter långa samtalet med henne känns som en bra avslutning på svensk mark för den här gången. Vi hinner skriva några sms till varandra innan det är dags att stänga av radiodelen i telefonen. Jag kommer inte att ha telefonen påslagen i insatsområdet med risk för signalspaning och vill bespara mina anhöriga att någon afghansk underrättelseenhet hör av sig med frågor eller i värsta fall hot. Jag ringer min mamma, pappa och min bror. Min syster är i Thailand och jag skickar henne ett sms som väntar på henne när hon landar i Sverige. En timme senare lämnar vi svenskt luftrum.

    En trevlig överraskning i en i övrigt ganska spartansk flygupplevelse är den goda flygplansmaten med kallrökt lax, köttfärsbiff och potatismos. Bättre än Livgardets restaurangmat, vilket i och för sig inte är någon garanti för bra mat. Det är en mycket bra stämning på flyplanet, alla är på bra humör och det är roligt att träffas igen. Människorna här känns som en familj, vi står varandra så nära - trots att vi bara umgåtts under tre månader. Vi ser en film, pratar, försöker sova och förmodligen slumrar jag också till någon timme då och då. Efter månader och veckor av väntan börjar så sakteligen den spänning släppa som jag byggt upp inför rotationen. När man vet att man har en uppgift framför sig vill man bara komma igång med arbetet så fort som möjligt och de sista dagarna i Sverige var jobbiga på det sättet att man mentalt redan var i insatsområdet.

    Landningen är en konstuppvisning i dålig planering då vi nuddar marken med ena vingen under inflygningen. En parering av en klart underkänd navigering blir det första farliga som möter oss i Afghanistan innan våra kollegor från FS17 möter upp oss på marken. Här trängs vi med tyskar och amerikanare och den logistiska apparaten som vi bara sniffat på imponerar. Lastbilar, truckar och amerikanska bepansrade fordon sprider en luft av diesel och hade det inte varit för den militära profilen skulle vi kunna varit på vilken primitiv flygplats som helst. Vädret är skönt svalt, 12 grader och lite regn i luften.

    Trots att vägen till Camp Northern Light anses som säker åker vi i full stridsutrustning, fyllda magasin och mantlade vapen. Resan till campen går hur bra som helst och påminner om en dålig väg på övningsområdet hemma i Sverige - med en avgörande skillnad - nu är det på riktigt, magkänslan säger att det har blivit skarpt läge.

    Vi anländer till Camp Northern Light precis innan skymningen. Vi blir tilldelade våra rum och hämtar ut vår utrustning som har anlänt tidigare på dagen. Totalt har varje person med sig knappt 100 kg utrustning innehållandes vapen, civila kläder, datorer och stridsutrustning. Fyra till fem välfyllda väskor bärs in på rummen som kan liknas vid ett vandrarhem i den sämre standarden. Rent och funktionellt, men slitet och välanvänt. Klockan har nu blivit 1700 lokal tid, 3,5 timme före Sverige. Flygresan gav mycket kvar att önska gällande komfort och de flesta av oss har sovit ytterst lite. Det är ett trött gäng som tvingas lyssna på genomgång efter genomgång i matsalen. Klockan hinner bli 2200 innan vi äntligen får egen tid att duscha, komma i ordning på rummen och kanske ringa hem till Sverige. Det blir dock trångt i etern när alla vill ringa hem på de sex telefoner som finns. Veckan före utresan gav mamma mig en chokladkalender som nu genast åker upp på väggen för att skapa en känsla av julstämning som ändå inte infinner sig. Min rumskamrat har också med sig en kalender från sin mamma - den pryder nu väggen mitt emot. Små detaljer som gör att rummet känns lite hemtrevligare. Klockan är 2330 och min rumskamrat snarkar redan bredvid mig. Första dagen i Afghanistan går över i natt. Hemma är klockan 2000 och jag tror jag skall göra ett nytt försök att ringa till min familj och min flickvän. Vore skönt att säga god natt och tala om att resan gått bra.

  • Solnedgång över Camp Northern Light.

    Första intrycket

    På väg till frukosten bjuder Afghanistan på en moln- och disfri dag. Bergen sträcker sig som vita beskyddare upp bredvid oss och när man låter blicken vandra över muren kan man lätt bli stående och bara njuta av utsikten. Det är otroligt vackert.

    Inskolningen fortsätter med en guidad vandring på campen. Här finns gym, biorum, bibliotek, kapell, matsal, mäss, bar och en hög mur som omgärdar hela området. Vi bor i små baracker och andra bor i tält. Infarten till campen - gaten - bemannas dygnet runt av skyttesoldater. Löpspåret längs insidan mäter 1011 meter och jag fick precis veta att rekordet är 43 varv - en dryg maraton. Ett givet mål att slå innan vi lämnar över till nästa gäng i juni. Att springa 50 varv är inga problem, och jag förbereder mig redan mentalt för att eventuellt försöka spräcka 100-varvsgränsen. Vore ett härligt rekord att lämna över till FS19. En stor del av dagarna ägnas åt föreläsningar kring aktuella ämnen. Trots att vi haft dessa genomgångar tidigare och redan är insatta i vad som tas upp känns det ändå mer verkligt och träffande att få ta del av föreläsningarna av personal ur den hemroterande styrkan som har egna upplevelser och exempel att bidra med.

    Till allas glädje slutar den schemalagda dagen redan kl 1600 och ger oss gott om tid att få all utrustning på plats i rummen. När jag skriver detta har jag precis invigt gymmet med ryggövningar och även sprungit ett varv på löpbanan - sneglandes på beachvolleyplanen som står och väntar på varmare årstider. Vi har bara varit här i drygt ett dygn, men man känner sig redan hemma och har börjat anpassa sig till det nya livet som ligger sex månader fram i tiden. Än finns det detaljer kvar att lösa innan vi kan börja verka med våra skarpa uppgifter, men vi har aldrig varit mer färdiga mentalt och det är en härlig stämning i gruppen och på plutonen.

    Jag sitter på min säng med det sedvanliga blåvita överkastet under mig och skriver med datorn i knäet. Jag tänker på min flickvän hemma i Sverige och att jag saknar henne. Vi har umgåtts intensivt det senaste året och att vara ifrån varandra under två månader kommer att bli ovant. Som tur är blev hon faster dagen innan jag åkte ner och tomrummet efter mig fylls delvis av 3,4 kg Agnes, världens sötaste plutt. Jag kommer givetvis också att ha nya intryck att bearbeta och tiden kommer att gå fort. Det gäller att ta till vara på dagarna här nere.

    Jag kollar nyheter och e-post på en av de sex datorer som finns uppställda i dagrummet. President Obama har beslutat att sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan - en ökning med över 40 procent från dagens 70 000. Det är oklart hur detta påverkar vår mission då de skall vara på plats först under våren/sommaren 2010, men klart är att om de södra delarna av landet blir under bättre kontroll av ISAF och OEF, kommer talibaner och kriminella grupperingar att söka andra områden att verka i och det är ingen vild gissning att en stor del av förflyttningen kommer att ske norrut, även fast en del också pressas ut mot Pakistan där landsgränserna i de bergiga områdena i stort har suddats ut. Det här är en förändring av säkerhetsläget som vi måste vara beredda att hantera.

    I närtid skall vi till tyskarnas camp och skjuta in våra vapensystem. Resan dit blir vår första skarpa insats med egen förmåga.

  • De flesta människor jag ser är barn mellan fem och tio år.

    Möte med verklighetens Afghanistan

    När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

    Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

    Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

  • Mannen på bilden har precis hälsat på mig när vi passerar med våra fordon.

    Ömsesidigt förtroende

    Klockan ringer 0455, vi går upp mot garaget och ställer upp vagnarna i rätt marschordning. Garaget består av ett stort hallbyggartält – ett vanligt sätt att bygga här på området. Vi har arbetat med utrustningen flera timmar under gårdagen och allt är redan klart när vagnarna ställs upp på Flaggplan innanför vakten redo för uppdrag. Vi går till matsalen och äter en snabb frukost, vissa gör i ordning smörgåsar till lunch då den frystorkade maten kan bli aningen tråkig i längden. Vi genomför sambandsprov, förövningar och en sista koll av utrustningen.

    Verkligheten kommer ikapp mig igen. Fattigdomen, barnen, det vackra landskapet – det skarpa uppdraget. Vi är här nu, nu rullar vi. Observation bakåt, åt sidorna, på misstänkta punkter, rapportering, alltid ett steg före – det finns ingen tid för utvärdering. Det som vi gjort så många gånger tidigare hemma i Sverige sker nu på riktigt. Det är en allvarlig känsla som infinner sig, jag har stor respekt för uppdraget och känner samtidigt att det är oerhört skönt att vara på plats. Vad som helst kan hända när som helst. Vår pluton förfogar över den tyngsta fordonsparken och beväpningen här nere och många ser oss som den yttersta livlinan om något skulle inträffa. Samtidigt kan det vara vi som behöver hjälp av andra och varje pluton är specialister på sina respektive system. Vi har varandras ömsesidiga förtroende.

  • Jag pratar med en av polischeferna i Mazar-e Sharif och samarbetet med tolken fungerar bra.

    Patrull till fots

    De lokalanställda tolkarna är välbetalda då utbudet av människor som kan både engelska och dari är begränsat. Tolkarna tenderar tyvärr att vara ganska ovilliga att arbeta och kommer sällan eller aldrig i tid till bokade möten. Efter 15 minuter har jag fått tag på tolken som skall följa med oss på patrull i närområdet, en mycket trevlig man som bara arbetat här i tre månader – tidigare arbetsgivare var den amerikanska armén i Kabul. Vi lämnar Camp Northern Light och befinner oss inom några minuter mitt i det fattiga afghanska livet – som åskådare men samtidigt aktörer med en egen agenda att lösa ut. Syftet med patrullen är att få grepp om närområdet, komma in i rutinerna för hur vi framrycker samt att etablera kontakt med lokala poliser, militärer och andra viktiga nyckelpersoner. Tolken har fått tydliga instruktioner om hur han skall agera; gå på rätt placering i gruppen, ta anteckningar på namn, platser, orientera mig som gruppchef om händelser och vägval samt vara beredd att agera på rätt sätt om vi skulle behöva ta skydd eller i värsta fall tvingas öppna eld.

    Jag pratar med en lokalanställd polis i närområdet och samarbetet med tolken fungerar bra. De flesta högre befattningshavarna klarar av att göra sig lindrigt förstådda på engelska men tolken är ett krav för att få koll på detaljer, stava namn och fungera som känselspröt mellan oss och den afghanska kulturen.

    Det säger sig självt att det är stor skillnad att patrullera med vagnar och att patrullera till fots. Kontakten med lokalbefolkningen är omedelbar och fysisk, barn flockas omkring oss, är nyfikna och vill prova att hålla i våra vapen vilket givetvis inte tillåts. Alla får vi en lektion i att vara ödmjuka och bestämda samtidigt som vi hela tiden har patrullens huvuduppgifter att lösa. Det är roligt, jobbigt och givande. Det här kommer vi att göra fler gånger.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nästa