Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.
Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.
Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.
Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.
Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.