• Solnedgång över Camp Northern Light.

    Första intrycket

    På väg till frukosten bjuder Afghanistan på en moln- och disfri dag. Bergen sträcker sig som vita beskyddare upp bredvid oss och när man låter blicken vandra över muren kan man lätt bli stående och bara njuta av utsikten. Det är otroligt vackert.

    Inskolningen fortsätter med en guidad vandring på campen. Här finns gym, biorum, bibliotek, kapell, matsal, mäss, bar och en hög mur som omgärdar hela området. Vi bor i små baracker och andra bor i tält. Infarten till campen - gaten - bemannas dygnet runt av skyttesoldater. Löpspåret längs insidan mäter 1011 meter och jag fick precis veta att rekordet är 43 varv - en dryg maraton. Ett givet mål att slå innan vi lämnar över till nästa gäng i juni. Att springa 50 varv är inga problem, och jag förbereder mig redan mentalt för att eventuellt försöka spräcka 100-varvsgränsen. Vore ett härligt rekord att lämna över till FS19. En stor del av dagarna ägnas åt föreläsningar kring aktuella ämnen. Trots att vi haft dessa genomgångar tidigare och redan är insatta i vad som tas upp känns det ändå mer verkligt och träffande att få ta del av föreläsningarna av personal ur den hemroterande styrkan som har egna upplevelser och exempel att bidra med.

    Till allas glädje slutar den schemalagda dagen redan kl 1600 och ger oss gott om tid att få all utrustning på plats i rummen. När jag skriver detta har jag precis invigt gymmet med ryggövningar och även sprungit ett varv på löpbanan - sneglandes på beachvolleyplanen som står och väntar på varmare årstider. Vi har bara varit här i drygt ett dygn, men man känner sig redan hemma och har börjat anpassa sig till det nya livet som ligger sex månader fram i tiden. Än finns det detaljer kvar att lösa innan vi kan börja verka med våra skarpa uppgifter, men vi har aldrig varit mer färdiga mentalt och det är en härlig stämning i gruppen och på plutonen.

    Jag sitter på min säng med det sedvanliga blåvita överkastet under mig och skriver med datorn i knäet. Jag tänker på min flickvän hemma i Sverige och att jag saknar henne. Vi har umgåtts intensivt det senaste året och att vara ifrån varandra under två månader kommer att bli ovant. Som tur är blev hon faster dagen innan jag åkte ner och tomrummet efter mig fylls delvis av 3,4 kg Agnes, världens sötaste plutt. Jag kommer givetvis också att ha nya intryck att bearbeta och tiden kommer att gå fort. Det gäller att ta till vara på dagarna här nere.

    Jag kollar nyheter och e-post på en av de sex datorer som finns uppställda i dagrummet. President Obama har beslutat att sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan - en ökning med över 40 procent från dagens 70 000. Det är oklart hur detta påverkar vår mission då de skall vara på plats först under våren/sommaren 2010, men klart är att om de södra delarna av landet blir under bättre kontroll av ISAF och OEF, kommer talibaner och kriminella grupperingar att söka andra områden att verka i och det är ingen vild gissning att en stor del av förflyttningen kommer att ske norrut, även fast en del också pressas ut mot Pakistan där landsgränserna i de bergiga områdena i stort har suddats ut. Det här är en förändring av säkerhetsläget som vi måste vara beredda att hantera.

    I närtid skall vi till tyskarnas camp och skjuta in våra vapensystem. Resan dit blir vår första skarpa insats med egen förmåga.

  • De flesta människor jag ser är barn mellan fem och tio år.

    Möte med verklighetens Afghanistan

    När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

    Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

    Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

  • Två gurkbitar och bilden skulle kunna vara tagen på vilket spa som helst.

    En övning i att överlera

    Afghanistan kan vara oerhört vackert med dramatiska vyer och starka kontraster. Det kan också vara ren och skär gegga. Att Afghanistan till stor del består av ökenlandskap har jag klart för mig och idag kommer påminnelsen om att leran aldrig är längre bort än vattnet. Vi tillbringar flera timmar på skjutbanan med färdighetsträning och inskjutning. Det är kallt. Stela händer utan känsel, middag ur grönpåse, riktigt blött regn som tränger in i den icke impregnerade uniformen och vapen som får eldavbrott mellan varje magasin. Det kan låta jobbigt, men ingen i min grupp visar upp några sura miner – det är mycket bra stämning trots dåliga yttre omständigheter.

    Vårt rum är fyllt med leriga kläder, stridsvästar, vapen och mörkerkikare som förhoppningsvis hinner torka inför morgondagens vård. Vi börjar tidigt på morgonen och kommer att hålla på fram till middagen med underhåll av utrustning och vagnar.

    Halsen och läpparna är torra av all lera men övningarna har ändå gett oss mycket nyttig erfarenhet – det kan inte bli mycket värre vädermässigt än så här vilket är skönt att ha med sig. Jag hinner ringa ett kort samtal till min flickvän på den gemensamma telefonen i korridoren innan jag somnar.

  • Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade.

    Leave - min första ledighet

    Vi har varit på resande fot i över 26 timmar när vi äntligen landar i Stockholm. En efter en droppar vi av mot våra destinationer. Hela gruppen är förpassad till sina respektive tåg, flyg, bussar eller taxibilar och kvar vid bagagebandet på Arlanda står jag tillsammans med Henrik. Vi går mot utgången och allt resande är nu äntligen över. Jag skall få träffa min kärlek. När vi får syn på varandra försvinner allt runt omkring oss och vi kramas länge med tårande ögon i ankomstterminalen. Det känns overkligt att stå framför henne, röra vid henne och kunna se på henne medan vi pratar. Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade. Vi håller om varandra länge innan vi sätter oss i taxin mot Sundbyberg. Känslan i kroppen är overklig men underbar. Nu börjar leaven, min första ledighet, på riktigt.

    Dagarna spenderas ute i naturen, på långfärdsskridskor med kaffe och ostsmörgåsar. Den vedeldade bastun i Rämshyttan eldas varm flera gånger och det känns skönt att vara hemma och träffa familj och vänner. Jag skall verkligen njuta av dagarna här hemma och försöka flytta mig mentalt från insatsområdet även fast en ledighet på bara 10 dagar gör att man har svårt att helt koppla bort arbetsuppgifterna och kollegorna. Nu skall jag ta igen lite förlorad sömn.

  • Spelet är en blandning av handboll, fotboll och bowling.

    Fotboll och fotpatrull

    Vi rullar ut med vagnarna efter frukost mot en by som ligger väster om Mazar-e-Sharif. Ambitionen är att göra ett oanmält stopp vid en polisstation och försöka få den afghanska polisen att gå i ledningen för patrullen – en samverkan vi värdesätter högt. Det bjuds på the och godis i den enkla lerbyggnaden medan jag, min vagnchef och tolken försöker inhämta så mycket information vi kan kring vilka som jobbar, deras rutiner, vapentillgång och arbetsuppgifter.

    Vi ser helst att vi gör sampatrulleringar så långt det är möjligt – dels för att ge legitimitet åt patrullen men också för att lära de lokala säkerhetsstyrkorna hur vi svenskar arbetar och förhoppningsvis bjuda på bra idéer och tillvägagångssätt. Tyvärr är polischefen på resande fot och kan inte ge det klartecken på en joint patrol som vi hoppats på.

    Vi beslutar oss för att genomföra patrullen ensamma och utgår mot byn som för bara fyra månader sedan utsattes för ett eldöverfall där tio insurgenter senare greps för dådet av den lokala polisen. Byn är ganska liten med utspridda hus, stora åkrar och torra betesmarker. En olustig känsla infinner sig omedelbart då invånarna inte hälsar på oss och drar sig undan när vi kommer. Tecken på insurgentaktiviteter och eldöverfall eller bara en gest för att de inte vet vilka vi är? Vi chansar inte på det senare utan håller som alltid god observation, taktisk framryckningsformering och är uppmärksamma på de signaler vi förmår ta in. Frånvaro av det normala och närvaro av det onormala. Det gäller att vara skärpt, hålla sitt observationsområde och utföra just sin uppgift på bästa sätt.

    Våra fordon står uppställda i ett bakre läge och vi framrycker till fots med upp till 50 kg utrustning per soldat att bära. Det är varmt och svettigt men axlarna har vant sig vid vikten och det är inget man längre reflekterar över. Möjliga framryckningsvägar för stridsfordon, våra positioner, vår verksamhet samt läget i byn skickas löpande till ledningsvagnen för att vi skall vara så mycket på förhand det bara går om det värsta skulle inträffa. Vi fotograferar byggnader, moskéer och skolor länkat till GPS-koordinater och så mycket information som möjligt samlas kring byn som vi besöker för första gången.

    Patrulleringen går bra och efter någon timme i området börjar barn och äldre att komma fram till oss och söka kontakt – några äldre herrar ger mig snabbt svar på ett antal spaningsfrågor som handlar om etnicitet och politiska uppfattningar.

    På den här patrullen har vi tagit med oss en fotboll som vi hoppas få användning av. Det är alltid svårt att veta vem av alla människor man skall ge bort saker till då det lätt kan uppstå irritation och konflikt, men då byäldstens son ger sig tillkänna är valet enkelt och fotbollen blir en uppskattad gåva. En åker bredvid en stor moské fungerar utmärkt som fotbollsplan och ögonen lyser stora på den flock av barn som har samlats kring oss. Succén är given och vi har en underbar stund i solen spelandes fotboll på en åker – mitt i byn kring åsnor, kor och getter.

    Under fotbollsmatchen slår vi en yttre ring runt vår gruppering – prickskyttar med kikarsikte samt andra understödsvapen grupperas diskret kring fotbollsspelande barn och soldater. Fotbollen har blivit en riktigt ice-breaker och vi förenar nytta med nöje – några samverkar med äldre bybor och deras barn spelar fotboll med de svenska ISAF-soldaterna. Eller ja, det är mer en blandning av handboll, fotboll och bowling – men skratten och den goda kontakten är ändå det viktigaste.

    Efter tre timmar till fots beger vi oss tillbaka mot vagnarnas gruppering knappt en km i nordlig riktning och vi gör en snabb återhämtning innan det är dags att åka vidare. Nu återstår det viktiga arbetet med att skriva patrullrapport av våra iakttagelser.

Föregående 1 2 Nästa