• Till middag serveras ett magnifikt julbord med kalla och varma rätter, julmust och tal av översten.

    Härlig är jorden

    Trots att känslan av jul är frånvarande gör vi vårt bästa för att komma i julstämning. Grötlunch i mässen, Peter Jöbacks julskiva på rummet, Kalle Anka kl. 1500, Tomten är far till alla barnen på den gemensamma TV:n och faktiskt en del paket från Sverige att öppna. Jag laddar över den smått kultförklarade julkalendern Sunes jul till datorn och har som ambition att se ett avsnitt varje kväll de närmaste 24 dagarna – en julkalender i efterskott och en del av nedräkningen tills jag kommer hem till Sverige på första ledigheten.

    Det är ovanligt varmt för årstiden och dagen bjuder på klarblå himmel med 12 plusgrader och några passar på att sola i bara T-shirt. Till middag serveras ett magnifikt julbord med kalla och varma rätter, julmust och tal av översten. Trots frånvaro av snö och tomtar känns det ändå som att lite av den svenska julen har kommit till Afghanistan – ändå är dagen precis som vilken torsdag som helst.

    Jag pratar med min flickvän som firar jul i Gävle och med min familj som firar med släkten i Ludvika. Innan jag åkte ner hit fick jag veta att min syster är gravid och idag har även den övriga släkten fått beskedet som en oväntad julklapp – levererad av storken om sex månader. Känns overkligt men fantastiskt roligt att bli morbror vid hemkomsten i sommar.

    Dagen avslutas med korum i kapellet. Det är skönt att koppla bort alla andra uppgifter här nere och tillåta sig att falla in i en stund av stillhet och eftertänksamhet. Psalm 297 blir en ironisk påminnelse om att jorden kanske inte är så härlig hela tiden och överallt. Klart är i alla fall att mina perspektiv på vad som är bra och dåligt så sakteligen börjar förändras.

    En riktigt god jul och en trevlig ledighet önskas ni alla.

  • Översten håller ett kort tal innan vi skålar in det nya året.

    Det är tydligen nyårsafton

    Det är en av de varmaste dagarna sedan vi kom ner hit för drygt en månad sedan. Jag sitter i T-shirt och solar samtidigt som jag reviderar postinstruktionen och förbättrar rutinerna inför nästa gång vi skall bemanna vakten. I solen är det säkert 20 grader varmt men känner man efter riktigt noga finns det en liten antydan till kyla i den svala brisen som fläktar mellan barackerna. Det är en märklig känsla att sitta i Afghanistan under nyårsafton, en dag som annars brukar förknippas med långa middagar, familj, champagne och minusgrader.

    Köket bjuder oss på en trevligt komponerad nyårssupé med hummer, vällagad anka samt glass. De personer som anser sig kunna dricka ett glas vin eller en öl i tjänsten gör det – men det gäller givetvis inte oss som har ansvar över vakten och dessutom har beredskap om våra kollegor behöver undsättning där ute. Middagen är stressig då posttjänsten måste lösas parallellt och ankan hinner tyvärr inte avnjutas i den takt den borde.

    På väggen i matsalen sitter nyårshälsningar uppsatta från anhörigbloggen och på den första lappen som jag läser finns en hälsning till mig från min fina flickvän hemma i Sverige. Det värmer i hjärtat att hon tänker på mig och jag har dåligt samvete att jag ännu inte skickat någon julklapp till henne. Tiden har bara försvunnit och det finns alltid någon ny uppgift att lägga sin tid på. Jag skall försöka få iväg paketet med posten under nästa vecka.

    Strax före midnatt samlas vi på Flaggplan och översten håller ett kort tal, det skålas och långt bort i fjärran tänds himlen upp av signalraketer och närlys – det är förmodligen tyskarna som skjuter upp lite gammal ammunition. Det känns ändå inte som att det är fyrverkerierna jag saknar mest – vi får vår beskärda del av krut och smällar ändå, det man saknar är familj, vänner och kanske lite snö och minusgrader.

    2009 blir 2010 och ännu en vanlig dag passerar i landet långt borta.
    Det är nyårsafton i Afghanistan.

  • Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade.

    Leave - min första ledighet

    Vi har varit på resande fot i över 26 timmar när vi äntligen landar i Stockholm. En efter en droppar vi av mot våra destinationer. Hela gruppen är förpassad till sina respektive tåg, flyg, bussar eller taxibilar och kvar vid bagagebandet på Arlanda står jag tillsammans med Henrik. Vi går mot utgången och allt resande är nu äntligen över. Jag skall få träffa min kärlek. När vi får syn på varandra försvinner allt runt omkring oss och vi kramas länge med tårande ögon i ankomstterminalen. Det känns overkligt att stå framför henne, röra vid henne och kunna se på henne medan vi pratar. Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade. Vi håller om varandra länge innan vi sätter oss i taxin mot Sundbyberg. Känslan i kroppen är overklig men underbar. Nu börjar leaven, min första ledighet, på riktigt.

    Dagarna spenderas ute i naturen, på långfärdsskridskor med kaffe och ostsmörgåsar. Den vedeldade bastun i Rämshyttan eldas varm flera gånger och det känns skönt att vara hemma och träffa familj och vänner. Jag skall verkligen njuta av dagarna här hemma och försöka flytta mig mentalt från insatsområdet även fast en ledighet på bara 10 dagar gör att man har svårt att helt koppla bort arbetsuppgifterna och kollegorna. Nu skall jag ta igen lite förlorad sömn.

  • Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

  • "The Shariff´s" bjuder på en två timmar rockande show.

    Fältartisterna rockar loss!

    Fältartisterna gästar oss och har slagit upp sin scen i det gamla huvudförrådet bakom matsalen. Två timmars underhållning och fullt ös – härligt att släppa tankarna och låta sig underhållas. Publiken dansar och sjunger hellre än bra och stämningen är mycket god. I baren bjuds det på Coca-Cola, alkoholfri öl och popcorn – allt som behövs för en helkväll med grabbarna. Tack för en härlig kväll och ett oförglömligt minne.

Föregående 1 2 3 4 Nästa