• Barnen är Afghanistans framtid och måste garanteras rätten till utbildning. Det gäller inte minst för flickorna.

    Afghanistans största utmaning

    Under ett av mina vaktpass har jag ett bra och intressant samtal med en av tolkarna där vi pratar om traditioner, religioner, föräldraledighet, skatt, löner och andra saker som skiljer sig väsentligt mellan våra länder och våra kulturer. Han har tidigare arbetat som tolk åt den amerikanska armén och pratar mycket bra engelska. Inställningen till att utländsk trupp är i landet är mestadels positiv och han delar min uppfattning att närvaron är ett nödvändigt ont om landet skall komma på fötter och klara sig självt i framtiden. Situationen har gradvis blivit bättre under dessa nio år främst med tanke på skola, högre utbildning och sjukvård medan säkerheten ännu inte är vad den borde vara. Kriminella grupperingar och fundamentalister äger fortfarande kontroll över stora resurser som land, människor och sinnen – ofta med vapenmakt och hot om våld. Häri ligger också ISAF:s huvuduppgift – att upprätthålla säkerheten i syfte att skapa utrymme för civila organisationer att bygga infrastruktur, skolor och civila institutioner. Utan en civil-militär samverkan med tydliga mål och träffsäkra insatser kommer tillståndet i landet att stagnera på en oacceptabel nivå.

    Jag förklarar för honom hur vi i Sverige fördelar arbetet hemma med barn och hushåll och han skrattar högt åt att vi låter kvinnorna gå och arbeta medan männen stannar hemma. Sett ur ett jämställdhetsperspektiv finns det mycket kvar att önska. Även fast det finns problem i Sverige lever vi i ett av världens mest jämställda länder med en lika syn på löner, äganderätt, arbete och rösträtt. Påminnelsen om våra länders vitt skilda kulturer och historiska gång gör att förståelsen för Afghanistans dagliga problem blir lite mindre skymda. Närvaron av utländsk trupp och civil biståndspersonal kan förhoppningsvis ge positiva influenser även vad gäller synen på kvinnligt och manligt – att visa på goda exempel och konstruera biståndsprojekt med fokus på just dessa frågor kan vara en väg att gå.

    Det största hindret mot ett jämställt samhälle och roten till många andra problem i landet är den höga analfabetismen som på sina håll är över 70 procent – för kvinnor är situationen generellt mycket sämre än för männen. Häromdagen patrullerade vi till fots i en by där uppskattningsvis 1000 familjer lever sida vid sida i sina hyddor och ägnar sig åt jordbruk i det torra ökenlandskapet. I byn finns två ickereligiösa skolor av god standard med utbildade och engagerade lärare. Problemet är att de bara tillåter undervisning för pojkar – en tyvärr ganska vanlig situation.

    Att komma till rätta med grundläggande läs- och skrivutbildning för båda könen och skapa villkor för ett eget inhämtande av information är en given faktor i det svåra arbetet mot ett demokratiskt, självförsörjande och jämställt Afghanistan.

  • Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

  • Spelet är en blandning av handboll, fotboll och bowling.

    Fotboll och fotpatrull

    Vi rullar ut med vagnarna efter frukost mot en by som ligger väster om Mazar-e-Sharif. Ambitionen är att göra ett oanmält stopp vid en polisstation och försöka få den afghanska polisen att gå i ledningen för patrullen – en samverkan vi värdesätter högt. Det bjuds på the och godis i den enkla lerbyggnaden medan jag, min vagnchef och tolken försöker inhämta så mycket information vi kan kring vilka som jobbar, deras rutiner, vapentillgång och arbetsuppgifter.

    Vi ser helst att vi gör sampatrulleringar så långt det är möjligt – dels för att ge legitimitet åt patrullen men också för att lära de lokala säkerhetsstyrkorna hur vi svenskar arbetar och förhoppningsvis bjuda på bra idéer och tillvägagångssätt. Tyvärr är polischefen på resande fot och kan inte ge det klartecken på en joint patrol som vi hoppats på.

    Vi beslutar oss för att genomföra patrullen ensamma och utgår mot byn som för bara fyra månader sedan utsattes för ett eldöverfall där tio insurgenter senare greps för dådet av den lokala polisen. Byn är ganska liten med utspridda hus, stora åkrar och torra betesmarker. En olustig känsla infinner sig omedelbart då invånarna inte hälsar på oss och drar sig undan när vi kommer. Tecken på insurgentaktiviteter och eldöverfall eller bara en gest för att de inte vet vilka vi är? Vi chansar inte på det senare utan håller som alltid god observation, taktisk framryckningsformering och är uppmärksamma på de signaler vi förmår ta in. Frånvaro av det normala och närvaro av det onormala. Det gäller att vara skärpt, hålla sitt observationsområde och utföra just sin uppgift på bästa sätt.

    Våra fordon står uppställda i ett bakre läge och vi framrycker till fots med upp till 50 kg utrustning per soldat att bära. Det är varmt och svettigt men axlarna har vant sig vid vikten och det är inget man längre reflekterar över. Möjliga framryckningsvägar för stridsfordon, våra positioner, vår verksamhet samt läget i byn skickas löpande till ledningsvagnen för att vi skall vara så mycket på förhand det bara går om det värsta skulle inträffa. Vi fotograferar byggnader, moskéer och skolor länkat till GPS-koordinater och så mycket information som möjligt samlas kring byn som vi besöker för första gången.

    Patrulleringen går bra och efter någon timme i området börjar barn och äldre att komma fram till oss och söka kontakt – några äldre herrar ger mig snabbt svar på ett antal spaningsfrågor som handlar om etnicitet och politiska uppfattningar.

    På den här patrullen har vi tagit med oss en fotboll som vi hoppas få användning av. Det är alltid svårt att veta vem av alla människor man skall ge bort saker till då det lätt kan uppstå irritation och konflikt, men då byäldstens son ger sig tillkänna är valet enkelt och fotbollen blir en uppskattad gåva. En åker bredvid en stor moské fungerar utmärkt som fotbollsplan och ögonen lyser stora på den flock av barn som har samlats kring oss. Succén är given och vi har en underbar stund i solen spelandes fotboll på en åker – mitt i byn kring åsnor, kor och getter.

    Under fotbollsmatchen slår vi en yttre ring runt vår gruppering – prickskyttar med kikarsikte samt andra understödsvapen grupperas diskret kring fotbollsspelande barn och soldater. Fotbollen har blivit en riktigt ice-breaker och vi förenar nytta med nöje – några samverkar med äldre bybor och deras barn spelar fotboll med de svenska ISAF-soldaterna. Eller ja, det är mer en blandning av handboll, fotboll och bowling – men skratten och den goda kontakten är ändå det viktigaste.

    Efter tre timmar till fots beger vi oss tillbaka mot vagnarnas gruppering knappt en km i nordlig riktning och vi gör en snabb återhämtning innan det är dags att åka vidare. Nu återstår det viktiga arbetet med att skriva patrullrapport av våra iakttagelser.

  • Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Staden Mazar-e-Sharif

    Staden Mazar-e-Sharif ligger bara några kilometer från Camp Northern Lights och har en folktät och intensiv stadskärna. Vi passerar genom några av de välbyggda rondellerna varje gång vi skall ut på patrull – olika vägar varje gång för att inte skapa återkommande mönster. Det är svårt att veta exakt hur många som bor här, men om man väger samman flera olika källor hamnar vi någonstans mellan 300 000 och 400 000 invånare, en ganska stor stad med svenska mått mätt och provinshuvudstad i Balkh – det område där de flesta av våra operationer sker.

    Asfaltvägarna, rondellerna och infrastrukturen håller god standard i staden och invid vägarna finns ett myller av folk som säljer bröd, frukt, bildäck, kläder och andra produkter och tjänster man förmår producera. Trafiksituationen är ofta kaotisk där principen ”tittar jag inte så finns jag inte” idogt tillämpas. Vi har varit väldigt nära att krocka ett flertal gånger under främst rondellkörning då bilar som åker in i rondellen helt enkelt inte ser sig för. Vi försöker att hålla så låg hastighet som möjligt för att undvika olyckor, men då våra vagnar väger närmare 30 ton kan ändå skadorna på civila bli allvarliga vid en kollision.

    Man imponeras av det entreprenörskap som genomsyrar staden – människorna arbetar hårt och uppfinningsrikedomen för att tjäna pengar eller omsätta sina varor och tjänster i en byteshandel borde fler ta efter även i Sverige. Här finns inga sociala skyddsnät där du kan hämta ut pengar om du blir av med jobbet. Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Det är inte bara befolkningen som har det besvärligt. Djuren lider hårt och används som redskap utan hänsyn till liv och hälsa. Små späda åsnor kan dra flera 100 kg tunga lass med grödor i avgaserna och larmet från trafiken – stretande magra hästar och blödande får är vardag och givetvis också ett viktigt kugghjul i afghanernas infrastruktur. Långt ifrån alla har råd med bil och det vanligaste transportsättet ute på landsbygden är djurtransport, enklare motorcykel eller samåkning i minibussar. En vanlig syn på motorvägen är minibussar fulla med folk – fem fram, tio bak och några på taket tillsammans med hö, grödor och djur. Hastigheten är inte sällan upp emot 100 km i timmen. I det avseendet är det ett under att vi hitintills inte upplevt några allvarliga trafikolyckor.

    Den välkända blå moskén som är en av shiamuslimernas heligaste byggnad ligger mitt i staden. Vi är inte tillåtna att vistas omkring byggnaden som till och med har ett eget polisdistrikt dedikerat till sig. Under patruller har vi dock på avstånd kunnat skymta den blågråa fasaden. Tyvärr har vi inte heller möjlighet att besöka den övriga stadskärnan under mer civila former på grund av säkerhetsläget, men vi har ändå fått uppleva Mazar-e-Sharif från våra vagnar och skrapat på ytan av det liv, det entreprenörskap och den glädje som lever här.

  • De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch. Denna gång resulterar det tyvärr i matförgiftning.

    Påskafton och matförgifting

    Samtidigt som den övriga styrkan dukar upp för påskmiddag hemma på campen, arbetar Delta Qubeck med patrullering och samverkan ute i insatsområdet väster om Mazar-e-Sharif. Jag och min vagnchef besöker en av de många polisstationer som har till uppgift att kontrollera insurgentaktiviteter och bidra med säkerhet till befolkningen - även fast korruptionen tyvärr är utbredd.

    De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch och även fast tidigare intag av lokal mat aldrig har åsamkat mig några problem, är det ändå med viss oro som man slår sig ner på den spartanska mattan och väntar på dagens meny. En av polischefens underordnade serverar oss te, nybakat bröd och ris - indränkt i olja och med bitar av russin. Vi äter med händerna och det smakar bra mycket bättre än den frystorkade maten som annars varit alternativet. Vi diskuterar arbetsrutiner och erbjuder poliserna att göra en så kallad joint patrol med oss ute i en av byarna. Det är viktigt att vi visar upp oss tillsammans med säkerhetsstyrkorna och låter polisen känna sig som en del av den framtida lösningen på Afghanistans säkerhetsproblem. Det är ett bra lunchmöte även fast hygienen har mycket kvar att önska. Gamla tekoppar diskas med händerna innan nytt te hälls upp och ställs fram på bordet. Jag frågar mig tyst när brickan med riset diskades senast eller hur brödet förvarats innan det dukats upp på den röda mattan. Det är ingen idé att fundera, nu ligger fokus på en bra relation och eventuella komplikationer får vi ta hand om senare.

    Det tar ganska precis 24 timmar innan den första frossan och feberattacken kommer krypande. Någon timme senare är diarén ett faktum och senare på natten spyr jag två gånger. Jag är utmattad och ligger till sängs under det kommande dygnet utan ork och utan aptit. Jag tvingar i mig mosade bananer och vätskeersättning och sover mest hela tiden.

    Efter ett par dagar är jag återställd och går tillbaka i tjänst. Underbart att ha aptiten tillbaka. 

Föregående 1 2 Nästa