• Blackwaters arbetsmetoder är ingenting vi vill förknippas med.

    Blackwater

    Under ett rutinuppdrag där vi tvingas spärra av en väg under en tid stannar plötsligt två fordon framför mig och sex man hoppar ur bilarna med Kalashnikovs på magen. De har ett västerländskt utseende och hade det inte varit för den obefintliga skyddsutrustningen skulle de ha kunna varit brittiska, tyska eller amerikanska soldater.

    De bär alla olika kläder, är klädda i kortärmad tröja, solglasögon, mycket magasin, en Leatherman och radio. Inget mer. De jobbar för Blackwater och jag inleder en intressant diskussion om deras närvaro och hur de arbetar. De är trevliga, avspända och behjälpliga i arbetet med att försöka ordna kaoset med trafiken. Anledningen till att vi spärrat av vägen är att en misstänkt vägbomb (IED) har observerats och att vi nu förbereder att spränga laddningen på plats. Till skillnad från många afghaner inser de situationens allvar så fort jag nämner IED och de ställer sig lugnt kring sina bilar och väntar, skrattar och pratar. Jag tillåts använda deras fordon som främre avspärrning och får bra kontakt och en intressant pratstund med dem.

    Jag funderar på om min säkerhet förbättrats eller försämrats i deras närvaro men kommer inte fram till något. Rutin och eldkraft är givetvis tillfört men samtidigt kan de utgöra ett attraktivt mål för personer som inte gillar deras arbetsmetoder – att skjuta först och fråga sen. Jag gör nog bäst i att tydligt markera våra organisationers avskildhet.

  • Mina tankar går till anhöriga och kollegor. Det känns otroligt jobbigt att följa allt som händer där nere genom medierna i Sverige. Jag vill tillbaka.

    Det ofattbara

    Söndagen den 7 februari händer det som inte får hända. Under min ledighet i Sverige får jag beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk har blivit dödade av finkalibrig eld i Afghanistan. Ytterligare en svensk soldat är skadad. Jag sitter i bilen tillsammans med min familj när den första nyhetsflashen når oss. Magen knyts ihop och ovissheten maler i kroppen. Helvete också.

    Alla tillgängliga mediekanaler finkammas efter uppgifter, men när inte presskonferensen ger några detaljer är det tydligt att uppgifterna måste komma från andra källor. Min ställföreträdande plutonchef tillika min vagnchef som också är på leave ringer mig några minuter efter Försvarsmaktens presskonferens. Det blir ett lågmält samtal – sakligt, analytiskt och nedstämt. Han har samverkat med personal direkt från Afghanistan och har preliminära namn på de omkomna samt kan redogöra för händelseförloppet. Alla uppgifter har i detta läge ännu inte kommit ut till allmänheten och vi väljer att avvakta ytterligare några timmar innan vi ringer runt till våra soldater.

    Johan var bosatt bara några hundra meter från min bostad i Sundbyberg. Jag har flera gånger samåkt med honom till Livgardet under utbildningstiden och vi har pratat mycket i insatsområdet och tränat på gymmet tillsammans. Johan var en otroligt omtyckt kollega och vän och en mycket duktig officer. Mina tankar går till Johans flickvän, till anhöriga i Sverige och till alla kollegor och vänner i Afghanistan som nu har att hantera det jobbiga och overkliga efterspelet. Också Gunnar var en mycket omtyckt vän och kollega även fast jag personligen inte kände honom så väl. Det känns overkligt att jag för några dagar sedan gick sida vid sida på fotpatrull med den afghanske tolken Shahab och pratade om vardagliga saker – om kultur, mode och den varma vintern. Nu är han död. Just nu känns närvaron av familj och flickvän i Sverige inte viktigast – jag vill tillbaka. Tillbaka till Afghanistan och delta i sorgearbetet och stötta mina kollegor. Det känns otroligt jobbigt, mina ögon är tunga och jag är trött.

    Jag sätter mig med telefonlistan och ringer runt till mina soldater som också befinner sig hemma i trygga Sverige. Jag vill försäkra mig om att de mår bra och delge all den information jag har. Det är många tankar att hantera och maktlösheten att sitta hemma i Sverige och få allt detta uppspelat framför sig i media är ett helvete. Jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra och håller kontakten – våra anhöriga försöker givetvis bidra med vad de kan, men det blir aldrig samma djup och förståelse som att prata med sin egen grupp.

    Det kan låta märkligt, men trots att jag är hemma i Sverige omgiven av min familj och de jag älskar mest av allt, skriker kroppen efter samhörigheten på campen. Anhöriga i Sverige kan inte hjälpa mig nu, jag vill tillbaka och finnas till i det svåra efterspelet som nu tagit sin början.

  • Jag tar farväl av plutonen innan min sista ledighet. Samtidigt påbörjas den största operationen för svenska enheter någonsin i norra Afghanistan. Foto: Henrik Eskilsson, PAO

    14 dygn av hjältemod

    Den 15 april åkte jag på min andra och sista ledighet. Samtidigt lämnade övriga plutonen och andra finsk-svenska enheter Camp Northen Lights för att understödja tyska enheter i en stor operation i Baghlan öster om Mazar-e-Sharif. Vi vet att det finns flera hundra motståndsmän i området och jag påtalar för mina kollegor att de skall vara försiktiga där ute. Kramarna avlöser varandra under de få minuter som vagnarna står marschfärdiga på flaggplanen. Ta det lugnt därute, vi ses om tre veckor.

    För mig återstår att packa det sista och sedan invänta transporten mot Marmal och flygplatsen. Det skall bli skönt att komma hem, men givetvis hade jag velat vara med på den operation som kom att bli en stor prövning för de svensk-finska enheterna.

    Idag, den 29 april är de svenska enheterna tillbaka på campen igen. Av de rapporter som jag mottagit direkt av mina kollegor har jag börjat förstå vidden av den operation som krävde fem tyskars liv och skadade ytterligare fyra allvarligt. Svenska enheter har spelat en avgörande roll i omhändertagandet av skadare, de har agerat kraftfullt och förhindrat ytterligare dödsfall mot tyska, finska, svenska och afghanska soldater. De svenska medicinska enheterna har opererat och räddat livet på skadade soldater under fältmässiga förhållanden och jag kan inte annat än känna lättnat och stolthet inför de svåra uppgifter mina kollegor ställts inför och som de har klarat av att lösa på ett mycket professionellt sätt. Under sina 14 dygn i fält har de utsatts för direktriktad eld, hemmagjorda bomber, indirekt eld och beskjutning med raketgevär. De har lyckats pressa tillbaka de motståndsmän som under lång tid terroriserat lokalbefolkningen med utpressningar, mord och hot om våld.

    Området Baghlan är för tillfället en säkrare plats för lokalbefolkningen att vistas på än för några veckor sedan och tyskarna påbörjar nu nästa fas i strategin – att hålla området och finnas stationerade med egna och lokala säkerhetsstyrkor i syfte att undvika ett återtagande av kriminella och religiöst övertygade motståndsmän.

    Det återstår bara en vecka av min ledighet och jag skall försöka ta tillvara på tiden som är kvar i Sverige så gott det går, även fast jag mentalt redan är på väg tillbaka till insatsområdet.

    Bra jobbat, jag är stolt över er.

  • Attack och beskjutning

     

    Då var vi tillbaka på Camp Northern Lights efter några dagar i staden Sheberghan. Vi blev avlösta av en grupp ur en förstärkningspluton som för tillfället befinner sig här för att understödja oss i verksamheten. Vilket är oerhört uppskattat. Deras hjälp behövs verkligen.

    När dessa avlösare själva skulle bege sig tillbaka till Camp Northern Lights så blev dem attackerade när de passerade det oroliga området som kallas "west of mes". Där vi utfört större delen av våra uppdrag. 

    Ett okänt antal "insurgenter" attackerade deras Galtar (Pansarterrängbil). De lokala poliserna blir allt som oftast attackerade under dessa sträckor längs detta vägavsnitt. Poliserna kör grönmålade pickups. Vi kör oftast ökenkamouflerade fordon. Men denna gång var det grömålade svenska fordon.  Så vi misstänker att dessa insuregenter kanske misstog våra fordon för ANP (Afghan National Police) bilar och därför valde att attackera.

    Det är sällan dem vågar ge sig på oss. Vilket är förståeligt. Vi förfogar sannolikt över fler soldater än dem, och vi är överlägsna i eldkraft och taktik.

    Enheten som blev utsatt för attacken valde att stanna på platsen och ta striden. QRU (Quick Reaction Unit) enheten som denna dag bestod av Alpha plutonen ryckte ut till undsättning. Vi har alltid ett antal enheter som står i hög beredskap inne på CNL (Camp Northern Lights), utifall något skulle hända ute i terrängen.

    När Alpha kommit fram till platsen så var striden för tillfället över. Men efter ca tio minuter så tog insurgenterna nytt mod till sig och började ännu en gång att beskjuta våra svenska styrkor på platsen.

    I samband med att den andra striden satte igång så fick vi order om att också rycka ut till striden och understödja med våra Stridsfordon. När vi anlände så var det mörkt, lugnt och stilla på platsen. Vi såg inga som helst spår efter några insurgenter, och all skottlossning var över. De två styrkorna som stred under kvällen anmälde båda att de hade lite ammuntion och begav sig därför tillbaka till CNL. Vi kvarstannade på platsen under kvällen och natten. Vi tog terräng och var redo att slå tillbaka eventuella kvaravarande fiender.

    Det blev lång natt spanades i våra mörkerkikare. När gryningen och tröttheten kröp på så började vi söka efter döda kroppar, blodspår, tomhylsor och andra tecken på strid. Efter några timmars sökande gav vi upp och åkte tillbaka till CNL utan några som helst spår efter striden. Vi fick senare uppgifter från de lokala poliserna att striden kvällen innan ledde till mellan 8-10 döda insurgenter. Det har jag svårt att tro på då vi kammade noll under förmiddagens sök av terrängen.

    Vad blev då resultatet av striden för oss svenskar? Inte mycket alls som tur var, ett av fordonen fick punktering, antaligen från deras eldgivning. Det var också synliga märken från kulor som träffade bilarna här och där. De ska tydligen också ha skjutit RPG (Rocket propelled Grenade) varav en har "touchat" motorhuven på ena fordonet. Jag har inte sett det själv, men vi fick höra att det blivit som en fåra i huven av en förbipasserande RPG. De som satt i det fordonet hade med andra ord en oerhörd tur.

    Jag pratade med en kille ur  Alpha plutonen dagen efter och frågade hur det hade gått och hur det kändes att bli attackerade. "Det var en bra strid för att vara den första striden, vi hade läget under kontroll och jag var varken rädd eller orolig för att det skulle sluta illa"

    Ikväll har vi QRU (Quick Reaction Unit) tjänst igen och jag skulle gissa på att vi får rycka ut inatt i vanlig ordning. Hoppas bara att vi inte kommer för sent isådanfall. Kommer vi för sent gör vi ingen nytta, jag är här för att göra nytta.