• "If the people are against us, we cannot be successful."

    Kriget handlar om hearts and minds

    En av uppgifterna vid bevakning av campen är att bemanna själva infarten och gaten. Här kommer man i direkt kontakt med alla som har ärenden hit – lokalanställda arbetare, utländska trupper, jobbsökare, nyfikna och människor som vill ha ersättning för skador de anser att ISAF har åsamkat dem. En äldre man kommer fram till mig och vill ha ersättning då ett av våra fordon har förstört delar av den bro som finns utanför hans hus. Det här är viktiga ärenden som vi ger hög prioritet – ingen skall känna att ISAF finns här nere och beter sig arrogant och inte bryr sig om skador de förorsakat. För skador blir det. Gator och gränder är smala och i dåligt skick. Ett stridsfordon som framrycker i stadsmiljö är inte direkt förlåtande om bandet skulle råka snudda till något oavsiktligt – och även fast vagnsbesättningen är oerhört skickliga på att framföra våra fordon händer det att vi river upp onödigt mycket jord och lera i marken.

    Den amerikanske generalen McChrystal som är chef över ISAF har nu proklamerat att det egentliga kriget handlar om hearts and minds – att vinna afghanernas förtroende. "If the people are against us, we cannot be successful." En självklarhet kan man tycka, men amerikanarna har diplomatiskt uttryckt visat prov på bristande omdöme förut. Talibanerna visar förvånansvärt god förmåga i informationskrigföring där de på vissa platser äger stort stöd från lokalbefolkningen. Stödet grundar sig förvisso inte enbart på fredliga metoder men effekten för ISAF blir densamma – personer som gör allt för att vi skall försvinna. Kriget om hearts and minds är därför direkt avgörande för framgång. Den stora frågan är varför det tagit nio år att komma fram till det.

    För att vinna förtroende och afghanernas hearts and minds måste ISAF visa att säkerheten kan garanteras samtidigt som meningsfulla projekt kring byar och städer ger invånarna hopp om en bättre framtid. Skolor, sjukhus, infrastruktur, vattenbrunnar, meningsfulla arbeten och en fungerande rättsapparat är oerhört viktiga – men svåra utmaningar att ta sig an. Den lokalbefolkning som skräms till lydnad av kriminella ledare eller religiösa fundamentalister måste känna att vi kan garantera deras säkerhet – att det arbete vi utför också får effekt i deras vardag. När bonden som plöjer åkern med sin åsna känner att vi gör skillnad eller när kvinnan som plockar bomull på fältet uppfattar vår närvaro som positiv, först då kan vi vinna afghanernas hearts and minds.

    Arbetet måste ske på fältet av varje enskild soldat – hela tiden och alltid när vi är i kontakt med de människor vars land vi tagit i anspråk för att lösa våra arbetsuppgifter. Den militära säkerheten är en förutsättning för att den civila återuppbyggnaden skall kunna verka parallellt eller ta över när vi drar oss ur – de som hävdar motsatsen är välkomna hit för ett besök i verklighetens Afghanistan.

  • Spelet är en blandning av handboll, fotboll och bowling.

    Fotboll och fotpatrull

    Vi rullar ut med vagnarna efter frukost mot en by som ligger väster om Mazar-e-Sharif. Ambitionen är att göra ett oanmält stopp vid en polisstation och försöka få den afghanska polisen att gå i ledningen för patrullen – en samverkan vi värdesätter högt. Det bjuds på the och godis i den enkla lerbyggnaden medan jag, min vagnchef och tolken försöker inhämta så mycket information vi kan kring vilka som jobbar, deras rutiner, vapentillgång och arbetsuppgifter.

    Vi ser helst att vi gör sampatrulleringar så långt det är möjligt – dels för att ge legitimitet åt patrullen men också för att lära de lokala säkerhetsstyrkorna hur vi svenskar arbetar och förhoppningsvis bjuda på bra idéer och tillvägagångssätt. Tyvärr är polischefen på resande fot och kan inte ge det klartecken på en joint patrol som vi hoppats på.

    Vi beslutar oss för att genomföra patrullen ensamma och utgår mot byn som för bara fyra månader sedan utsattes för ett eldöverfall där tio insurgenter senare greps för dådet av den lokala polisen. Byn är ganska liten med utspridda hus, stora åkrar och torra betesmarker. En olustig känsla infinner sig omedelbart då invånarna inte hälsar på oss och drar sig undan när vi kommer. Tecken på insurgentaktiviteter och eldöverfall eller bara en gest för att de inte vet vilka vi är? Vi chansar inte på det senare utan håller som alltid god observation, taktisk framryckningsformering och är uppmärksamma på de signaler vi förmår ta in. Frånvaro av det normala och närvaro av det onormala. Det gäller att vara skärpt, hålla sitt observationsområde och utföra just sin uppgift på bästa sätt.

    Våra fordon står uppställda i ett bakre läge och vi framrycker till fots med upp till 50 kg utrustning per soldat att bära. Det är varmt och svettigt men axlarna har vant sig vid vikten och det är inget man längre reflekterar över. Möjliga framryckningsvägar för stridsfordon, våra positioner, vår verksamhet samt läget i byn skickas löpande till ledningsvagnen för att vi skall vara så mycket på förhand det bara går om det värsta skulle inträffa. Vi fotograferar byggnader, moskéer och skolor länkat till GPS-koordinater och så mycket information som möjligt samlas kring byn som vi besöker för första gången.

    Patrulleringen går bra och efter någon timme i området börjar barn och äldre att komma fram till oss och söka kontakt – några äldre herrar ger mig snabbt svar på ett antal spaningsfrågor som handlar om etnicitet och politiska uppfattningar.

    På den här patrullen har vi tagit med oss en fotboll som vi hoppas få användning av. Det är alltid svårt att veta vem av alla människor man skall ge bort saker till då det lätt kan uppstå irritation och konflikt, men då byäldstens son ger sig tillkänna är valet enkelt och fotbollen blir en uppskattad gåva. En åker bredvid en stor moské fungerar utmärkt som fotbollsplan och ögonen lyser stora på den flock av barn som har samlats kring oss. Succén är given och vi har en underbar stund i solen spelandes fotboll på en åker – mitt i byn kring åsnor, kor och getter.

    Under fotbollsmatchen slår vi en yttre ring runt vår gruppering – prickskyttar med kikarsikte samt andra understödsvapen grupperas diskret kring fotbollsspelande barn och soldater. Fotbollen har blivit en riktigt ice-breaker och vi förenar nytta med nöje – några samverkar med äldre bybor och deras barn spelar fotboll med de svenska ISAF-soldaterna. Eller ja, det är mer en blandning av handboll, fotboll och bowling – men skratten och den goda kontakten är ändå det viktigaste.

    Efter tre timmar till fots beger vi oss tillbaka mot vagnarnas gruppering knappt en km i nordlig riktning och vi gör en snabb återhämtning innan det är dags att åka vidare. Nu återstår det viktiga arbetet med att skriva patrullrapport av våra iakttagelser.

  • De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch. Denna gång resulterar det tyvärr i matförgiftning.

    Påskafton och matförgifting

    Samtidigt som den övriga styrkan dukar upp för påskmiddag hemma på campen, arbetar Delta Qubeck med patrullering och samverkan ute i insatsområdet väster om Mazar-e-Sharif. Jag och min vagnchef besöker en av de många polisstationer som har till uppgift att kontrollera insurgentaktiviteter och bidra med säkerhet till befolkningen - även fast korruptionen tyvärr är utbredd.

    De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch och även fast tidigare intag av lokal mat aldrig har åsamkat mig några problem, är det ändå med viss oro som man slår sig ner på den spartanska mattan och väntar på dagens meny. En av polischefens underordnade serverar oss te, nybakat bröd och ris - indränkt i olja och med bitar av russin. Vi äter med händerna och det smakar bra mycket bättre än den frystorkade maten som annars varit alternativet. Vi diskuterar arbetsrutiner och erbjuder poliserna att göra en så kallad joint patrol med oss ute i en av byarna. Det är viktigt att vi visar upp oss tillsammans med säkerhetsstyrkorna och låter polisen känna sig som en del av den framtida lösningen på Afghanistans säkerhetsproblem. Det är ett bra lunchmöte även fast hygienen har mycket kvar att önska. Gamla tekoppar diskas med händerna innan nytt te hälls upp och ställs fram på bordet. Jag frågar mig tyst när brickan med riset diskades senast eller hur brödet förvarats innan det dukats upp på den röda mattan. Det är ingen idé att fundera, nu ligger fokus på en bra relation och eventuella komplikationer får vi ta hand om senare.

    Det tar ganska precis 24 timmar innan den första frossan och feberattacken kommer krypande. Någon timme senare är diarén ett faktum och senare på natten spyr jag två gånger. Jag är utmattad och ligger till sängs under det kommande dygnet utan ork och utan aptit. Jag tvingar i mig mosade bananer och vätskeersättning och sover mest hela tiden.

    Efter ett par dagar är jag återställd och går tillbaka i tjänst. Underbart att ha aptiten tillbaka. 

  • Jag tar farväl av plutonen innan min sista ledighet. Samtidigt påbörjas den största operationen för svenska enheter någonsin i norra Afghanistan. Foto: Henrik Eskilsson, PAO

    14 dygn av hjältemod

    Den 15 april åkte jag på min andra och sista ledighet. Samtidigt lämnade övriga plutonen och andra finsk-svenska enheter Camp Northen Lights för att understödja tyska enheter i en stor operation i Baghlan öster om Mazar-e-Sharif. Vi vet att det finns flera hundra motståndsmän i området och jag påtalar för mina kollegor att de skall vara försiktiga där ute. Kramarna avlöser varandra under de få minuter som vagnarna står marschfärdiga på flaggplanen. Ta det lugnt därute, vi ses om tre veckor.

    För mig återstår att packa det sista och sedan invänta transporten mot Marmal och flygplatsen. Det skall bli skönt att komma hem, men givetvis hade jag velat vara med på den operation som kom att bli en stor prövning för de svensk-finska enheterna.

    Idag, den 29 april är de svenska enheterna tillbaka på campen igen. Av de rapporter som jag mottagit direkt av mina kollegor har jag börjat förstå vidden av den operation som krävde fem tyskars liv och skadade ytterligare fyra allvarligt. Svenska enheter har spelat en avgörande roll i omhändertagandet av skadare, de har agerat kraftfullt och förhindrat ytterligare dödsfall mot tyska, finska, svenska och afghanska soldater. De svenska medicinska enheterna har opererat och räddat livet på skadade soldater under fältmässiga förhållanden och jag kan inte annat än känna lättnat och stolthet inför de svåra uppgifter mina kollegor ställts inför och som de har klarat av att lösa på ett mycket professionellt sätt. Under sina 14 dygn i fält har de utsatts för direktriktad eld, hemmagjorda bomber, indirekt eld och beskjutning med raketgevär. De har lyckats pressa tillbaka de motståndsmän som under lång tid terroriserat lokalbefolkningen med utpressningar, mord och hot om våld.

    Området Baghlan är för tillfället en säkrare plats för lokalbefolkningen att vistas på än för några veckor sedan och tyskarna påbörjar nu nästa fas i strategin – att hålla området och finnas stationerade med egna och lokala säkerhetsstyrkor i syfte att undvika ett återtagande av kriminella och religiöst övertygade motståndsmän.

    Det återstår bara en vecka av min ledighet och jag skall försöka ta tillvara på tiden som är kvar i Sverige så gott det går, även fast jag mentalt redan är på väg tillbaka till insatsområdet.

    Bra jobbat, jag är stolt över er.

  • Vår sista patrull. Det var dammigt idag.

    HOTO och TOA

    Försvarsmakten är bra på förkortningar varav HOTO hör till en av de mest logiska. Hand Over and Take Over innebär att vi under ett par dagar introducerar våra efterträdare i arbetsrutinerna och att fanan lämnas över till, i detta fall, FS 19. Överlämningen av fanan sker under TOA-ceremonin - en inte helt associationsfri förkortning för Transfer Of Authority. Chefen FS 18, Överste Tistam lämnar symboliskt över fanan till chefen FS 19, Gustaf Fahl och våra sex månader av ledningsansvar är nu officiellt historia.

    Idag genomförde vår pluton den sista patrullen väster om Mazar-e-Sharif - ett område som det senaste halvåret har varit det mest prioriterade för våra insatser. Patrullen var en del i den HOTO som nu pågått ett par dagar och vi gav ledningspersoner ur FS 19 en inblick i hur deras kommande patrullområde ser ut, vilka byar som finns samt presenterade den nya plutonchefen för polisledningen i distriktet. Det har varit en bra dag där solens tryckande hetta gett de nyanlända cheferna en försmak av vad som komma skall - det kommer att bli varmare. Det kommer att damma ännu mer.

    Vid hemkomst till campen får jag order om att lämna in min ovårdade stridsutrustning i en lastpall på flygplatsen för vidare transport till Armémuseum. Utrustningen skall användas som en del i utställningen Fredssoldater och det skall bli intressant att se det färdiga resultatet som jag hoppas skall ge besökarna på Armémuseum en ännu bättre inblick i förhållanderna här nere.

    Dagarna går. På torsdag natt lämnar vi Camp Northern Lights för gott.