• Barnen är Afghanistans framtid och måste garanteras rätten till utbildning. Det gäller inte minst för flickorna.

    Afghanistans största utmaning

    Under ett av mina vaktpass har jag ett bra och intressant samtal med en av tolkarna där vi pratar om traditioner, religioner, föräldraledighet, skatt, löner och andra saker som skiljer sig väsentligt mellan våra länder och våra kulturer. Han har tidigare arbetat som tolk åt den amerikanska armén och pratar mycket bra engelska. Inställningen till att utländsk trupp är i landet är mestadels positiv och han delar min uppfattning att närvaron är ett nödvändigt ont om landet skall komma på fötter och klara sig självt i framtiden. Situationen har gradvis blivit bättre under dessa nio år främst med tanke på skola, högre utbildning och sjukvård medan säkerheten ännu inte är vad den borde vara. Kriminella grupperingar och fundamentalister äger fortfarande kontroll över stora resurser som land, människor och sinnen – ofta med vapenmakt och hot om våld. Häri ligger också ISAF:s huvuduppgift – att upprätthålla säkerheten i syfte att skapa utrymme för civila organisationer att bygga infrastruktur, skolor och civila institutioner. Utan en civil-militär samverkan med tydliga mål och träffsäkra insatser kommer tillståndet i landet att stagnera på en oacceptabel nivå.

    Jag förklarar för honom hur vi i Sverige fördelar arbetet hemma med barn och hushåll och han skrattar högt åt att vi låter kvinnorna gå och arbeta medan männen stannar hemma. Sett ur ett jämställdhetsperspektiv finns det mycket kvar att önska. Även fast det finns problem i Sverige lever vi i ett av världens mest jämställda länder med en lika syn på löner, äganderätt, arbete och rösträtt. Påminnelsen om våra länders vitt skilda kulturer och historiska gång gör att förståelsen för Afghanistans dagliga problem blir lite mindre skymda. Närvaron av utländsk trupp och civil biståndspersonal kan förhoppningsvis ge positiva influenser även vad gäller synen på kvinnligt och manligt – att visa på goda exempel och konstruera biståndsprojekt med fokus på just dessa frågor kan vara en väg att gå.

    Det största hindret mot ett jämställt samhälle och roten till många andra problem i landet är den höga analfabetismen som på sina håll är över 70 procent – för kvinnor är situationen generellt mycket sämre än för männen. Häromdagen patrullerade vi till fots i en by där uppskattningsvis 1000 familjer lever sida vid sida i sina hyddor och ägnar sig åt jordbruk i det torra ökenlandskapet. I byn finns två ickereligiösa skolor av god standard med utbildade och engagerade lärare. Problemet är att de bara tillåter undervisning för pojkar – en tyvärr ganska vanlig situation.

    Att komma till rätta med grundläggande läs- och skrivutbildning för båda könen och skapa villkor för ett eget inhämtande av information är en given faktor i det svåra arbetet mot ett demokratiskt, självförsörjande och jämställt Afghanistan.

  • Ingen av mina bilder har tidigare lyckats fånga glädje och identitet hos den del av befolkningen som lider mest.

    En bild, tusen leenden

    Det finns många ögonblick som berört mig under tiden i Afghanistan, framför allt har barnen fått stort utrymme på bloggen. Kvinnorna har på grund av den religiösa och förtryckande kulturen passerat som färgade skynken utan identitet, omöjliga att skapa kontakt med. Trots att jag alltid vinkar till de kvinnor jag ser, ger endast en av hundra någon respons tillbaka.

    Två kvinnor i burka promenerar längs gatorna i Mazar-e-Sharif och ögonblicksbilden fångar en glädje och en gemenskap som jag aldrig tidigare skådat hos någon kvinna i Afghanistan.

    Tänk dig själv att varje dag matas med bilder där det enda man ser är män, barn, djur och svävande tygstycken. Det skapar en obehaglig distans som snabbt blir till vardag och som man till sist inte reflekterar över.

    Det kändes bra att få ta den här bilden, den visar att afghanska kvinnor också lever.