• Mot planet som ska ta oss till Afghanistan.

    Äntligen på väg

    Vi sitter ner i väntsalen på Västerås flygplats, några spelar kort, andra äter hamburgare. Jag ringer min flickvän för sista gången på i värsta fall väldigt länge då jag inte vet exakt vilka möjligheter vi har att ringa hem från Afghanistan. Jag har hört historier om avstängda linjer, dåligt ljud och överbelastat nät. Det är skönt att prata med henne en sista gång innan vi lyfter och det värsta farvälet är redan avklarat. Det 20 minuter långa samtalet med henne känns som en bra avslutning på svensk mark för den här gången. Vi hinner skriva några sms till varandra innan det är dags att stänga av radiodelen i telefonen. Jag kommer inte att ha telefonen påslagen i insatsområdet med risk för signalspaning och vill bespara mina anhöriga att någon afghansk underrättelseenhet hör av sig med frågor eller i värsta fall hot. Jag ringer min mamma, pappa och min bror. Min syster är i Thailand och jag skickar henne ett sms som väntar på henne när hon landar i Sverige. En timme senare lämnar vi svenskt luftrum.

    En trevlig överraskning i en i övrigt ganska spartansk flygupplevelse är den goda flygplansmaten med kallrökt lax, köttfärsbiff och potatismos. Bättre än Livgardets restaurangmat, vilket i och för sig inte är någon garanti för bra mat. Det är en mycket bra stämning på flyplanet, alla är på bra humör och det är roligt att träffas igen. Människorna här känns som en familj, vi står varandra så nära - trots att vi bara umgåtts under tre månader. Vi ser en film, pratar, försöker sova och förmodligen slumrar jag också till någon timme då och då. Efter månader och veckor av väntan börjar så sakteligen den spänning släppa som jag byggt upp inför rotationen. När man vet att man har en uppgift framför sig vill man bara komma igång med arbetet så fort som möjligt och de sista dagarna i Sverige var jobbiga på det sättet att man mentalt redan var i insatsområdet.

    Landningen är en konstuppvisning i dålig planering då vi nuddar marken med ena vingen under inflygningen. En parering av en klart underkänd navigering blir det första farliga som möter oss i Afghanistan innan våra kollegor från FS17 möter upp oss på marken. Här trängs vi med tyskar och amerikanare och den logistiska apparaten som vi bara sniffat på imponerar. Lastbilar, truckar och amerikanska bepansrade fordon sprider en luft av diesel och hade det inte varit för den militära profilen skulle vi kunna varit på vilken primitiv flygplats som helst. Vädret är skönt svalt, 12 grader och lite regn i luften.

    Trots att vägen till Camp Northern Light anses som säker åker vi i full stridsutrustning, fyllda magasin och mantlade vapen. Resan till campen går hur bra som helst och påminner om en dålig väg på övningsområdet hemma i Sverige - med en avgörande skillnad - nu är det på riktigt, magkänslan säger att det har blivit skarpt läge.

    Vi anländer till Camp Northern Light precis innan skymningen. Vi blir tilldelade våra rum och hämtar ut vår utrustning som har anlänt tidigare på dagen. Totalt har varje person med sig knappt 100 kg utrustning innehållandes vapen, civila kläder, datorer och stridsutrustning. Fyra till fem välfyllda väskor bärs in på rummen som kan liknas vid ett vandrarhem i den sämre standarden. Rent och funktionellt, men slitet och välanvänt. Klockan har nu blivit 1700 lokal tid, 3,5 timme före Sverige. Flygresan gav mycket kvar att önska gällande komfort och de flesta av oss har sovit ytterst lite. Det är ett trött gäng som tvingas lyssna på genomgång efter genomgång i matsalen. Klockan hinner bli 2200 innan vi äntligen får egen tid att duscha, komma i ordning på rummen och kanske ringa hem till Sverige. Det blir dock trångt i etern när alla vill ringa hem på de sex telefoner som finns. Veckan före utresan gav mamma mig en chokladkalender som nu genast åker upp på väggen för att skapa en känsla av julstämning som ändå inte infinner sig. Min rumskamrat har också med sig en kalender från sin mamma - den pryder nu väggen mitt emot. Små detaljer som gör att rummet känns lite hemtrevligare. Klockan är 2330 och min rumskamrat snarkar redan bredvid mig. Första dagen i Afghanistan går över i natt. Hemma är klockan 2000 och jag tror jag skall göra ett nytt försök att ringa till min familj och min flickvän. Vore skönt att säga god natt och tala om att resan gått bra.

  • Solnedgång över Camp Northern Light.

    Första intrycket

    På väg till frukosten bjuder Afghanistan på en moln- och disfri dag. Bergen sträcker sig som vita beskyddare upp bredvid oss och när man låter blicken vandra över muren kan man lätt bli stående och bara njuta av utsikten. Det är otroligt vackert.

    Inskolningen fortsätter med en guidad vandring på campen. Här finns gym, biorum, bibliotek, kapell, matsal, mäss, bar och en hög mur som omgärdar hela området. Vi bor i små baracker och andra bor i tält. Infarten till campen - gaten - bemannas dygnet runt av skyttesoldater. Löpspåret längs insidan mäter 1011 meter och jag fick precis veta att rekordet är 43 varv - en dryg maraton. Ett givet mål att slå innan vi lämnar över till nästa gäng i juni. Att springa 50 varv är inga problem, och jag förbereder mig redan mentalt för att eventuellt försöka spräcka 100-varvsgränsen. Vore ett härligt rekord att lämna över till FS19. En stor del av dagarna ägnas åt föreläsningar kring aktuella ämnen. Trots att vi haft dessa genomgångar tidigare och redan är insatta i vad som tas upp känns det ändå mer verkligt och träffande att få ta del av föreläsningarna av personal ur den hemroterande styrkan som har egna upplevelser och exempel att bidra med.

    Till allas glädje slutar den schemalagda dagen redan kl 1600 och ger oss gott om tid att få all utrustning på plats i rummen. När jag skriver detta har jag precis invigt gymmet med ryggövningar och även sprungit ett varv på löpbanan - sneglandes på beachvolleyplanen som står och väntar på varmare årstider. Vi har bara varit här i drygt ett dygn, men man känner sig redan hemma och har börjat anpassa sig till det nya livet som ligger sex månader fram i tiden. Än finns det detaljer kvar att lösa innan vi kan börja verka med våra skarpa uppgifter, men vi har aldrig varit mer färdiga mentalt och det är en härlig stämning i gruppen och på plutonen.

    Jag sitter på min säng med det sedvanliga blåvita överkastet under mig och skriver med datorn i knäet. Jag tänker på min flickvän hemma i Sverige och att jag saknar henne. Vi har umgåtts intensivt det senaste året och att vara ifrån varandra under två månader kommer att bli ovant. Som tur är blev hon faster dagen innan jag åkte ner och tomrummet efter mig fylls delvis av 3,4 kg Agnes, världens sötaste plutt. Jag kommer givetvis också att ha nya intryck att bearbeta och tiden kommer att gå fort. Det gäller att ta till vara på dagarna här nere.

    Jag kollar nyheter och e-post på en av de sex datorer som finns uppställda i dagrummet. President Obama har beslutat att sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan - en ökning med över 40 procent från dagens 70 000. Det är oklart hur detta påverkar vår mission då de skall vara på plats först under våren/sommaren 2010, men klart är att om de södra delarna av landet blir under bättre kontroll av ISAF och OEF, kommer talibaner och kriminella grupperingar att söka andra områden att verka i och det är ingen vild gissning att en stor del av förflyttningen kommer att ske norrut, även fast en del också pressas ut mot Pakistan där landsgränserna i de bergiga områdena i stort har suddats ut. Det här är en förändring av säkerhetsläget som vi måste vara beredda att hantera.

    I närtid skall vi till tyskarnas camp och skjuta in våra vapensystem. Resan dit blir vår första skarpa insats med egen förmåga.

  • Översten håller ett kort tal innan vi skålar in det nya året.

    Det är tydligen nyårsafton

    Det är en av de varmaste dagarna sedan vi kom ner hit för drygt en månad sedan. Jag sitter i T-shirt och solar samtidigt som jag reviderar postinstruktionen och förbättrar rutinerna inför nästa gång vi skall bemanna vakten. I solen är det säkert 20 grader varmt men känner man efter riktigt noga finns det en liten antydan till kyla i den svala brisen som fläktar mellan barackerna. Det är en märklig känsla att sitta i Afghanistan under nyårsafton, en dag som annars brukar förknippas med långa middagar, familj, champagne och minusgrader.

    Köket bjuder oss på en trevligt komponerad nyårssupé med hummer, vällagad anka samt glass. De personer som anser sig kunna dricka ett glas vin eller en öl i tjänsten gör det – men det gäller givetvis inte oss som har ansvar över vakten och dessutom har beredskap om våra kollegor behöver undsättning där ute. Middagen är stressig då posttjänsten måste lösas parallellt och ankan hinner tyvärr inte avnjutas i den takt den borde.

    På väggen i matsalen sitter nyårshälsningar uppsatta från anhörigbloggen och på den första lappen som jag läser finns en hälsning till mig från min fina flickvän hemma i Sverige. Det värmer i hjärtat att hon tänker på mig och jag har dåligt samvete att jag ännu inte skickat någon julklapp till henne. Tiden har bara försvunnit och det finns alltid någon ny uppgift att lägga sin tid på. Jag skall försöka få iväg paketet med posten under nästa vecka.

    Strax före midnatt samlas vi på Flaggplan och översten håller ett kort tal, det skålas och långt bort i fjärran tänds himlen upp av signalraketer och närlys – det är förmodligen tyskarna som skjuter upp lite gammal ammunition. Det känns ändå inte som att det är fyrverkerierna jag saknar mest – vi får vår beskärda del av krut och smällar ändå, det man saknar är familj, vänner och kanske lite snö och minusgrader.

    2009 blir 2010 och ännu en vanlig dag passerar i landet långt borta.
    Det är nyårsafton i Afghanistan.

  • Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

  • Handskrivna brev är väldigt uppskattade.

    Brev från Sverige

    På befälsrummet ligger ett brev från min pappa och väntar. Han skriver om renoveringen av huset och att det nya badrummet snart är klart. Jag längtar dit. Till min kajak, den vedeldade bastun och till lugnet man känner när man är där. Det är alltid roligt att få handskrivna brev – extra roligt är det när man är så långt borta från vännerna och familjen hemma i Sverige. Ju närmare slutet på missionen vi kommer desto mer börjar man fundera på livet efter insatsen. Det är inte förrän nu som dessa tankar har tagit fart på allvar och även fast jag inte har någon överhängande hemlängtan kan tankarna finnas på livet efter hemkomst. Det är bara två veckor kvar till min andra och sista ledighet och tiden har gått fort – snart är det dags för FS18 att lämna över stafettpinnen till FS19.

    En viktig och svår uppgift blir att motivera gruppen att behålla fokus ända fram till sista uppdraget. Vi går nu in i en av de mest intensiva perioderna under året vad gäller insurgentaktiviteter och då gäller det att vara närvarande både fysiskt och mentalt.

    Vi är motiverade. Jag är inte orolig.

Föregående 1 2 Nästa