• Framrycker till undsättning

    Incidentfylld dag.

    Efter att vi fått sova cirka två timmar på samma FOB vi tidigare befann oss på, så fick vi ett meddelande från en grupp ur Alpha plutonen som befann sig ett x antal kilometer från våran plats. De hade kört fast sin galt (pansarterrängbil) utanför en mindre by och behövde hjälp av oss att få loss den. Så vi gjorde oss redo att rycka ut till undsättning med våra stridsfordon. Strax efter att vi börjar framrycka mot deras position så får ett nytt meddelande att dom inte längre behöver vår hjälp. Så vi vänder med våra vagnar och skall ta oss an en annan ursprunlig uppgift för dagen. Vi hinner inte åka långt innan vi får ännu ett meddelande från samma grupp. Då blir dom beskjuten med RPG (rocket propelled grenade) och small arms fire. Mest troligt AK47 Kalashnikovs. Vi tar då beslutet att chansa och ta den snabbast möjliga väg till dem över/igenom Balkhfloden som rinner strax söder om våran dåvarande position. Stället vi väljer att försöka ta oss över vid har vi, vid ett tidigare tillfälle bedömt som ej till knappt möjligt att ta sig över. Men nu var det bråttom och vi hade inte tid att åka omvägar för att komma fram. Vi tog oss faktiskt över relativt lätt med våra stridsfordon. Problem uppstod dock med den sjukvårdspatria (pansarterrängbil, tänk er en bepansrad buss ungefär) vi hade med oss. Den körde fast ett par gånger innan den ens tagit sig ner till flodbädden. Min grupp och foxtrotgruppen tog oss över först, så vi rekade fortsatta framryckningsvägar medans bärgarvagnen och Hotelgruppen gjorde sitt bästa för att bogsera loss sjukvårdarna och sedan få även dem över floden. Det tog sin lilla stund, men vi fick över dem till slut. Dock med en lätt skadad pansarbuss som resultat.

    Väl över stötte vi på nästa hinder. Vi stod då med vagnarna nedanför någon form av bergsvägg med endast en mycket trång passage upp igenom, och en backe brantare än passagen var tight. Foxtrot tog sig an passagen, vi tog oss an backen. Vår väg funkade problemfritt och vi var uppe på bergsplatån snabbt. Foxtrot stötte däremot på hinder. I slutet av passagen så fanns det inte längre någon passage, det var bara sandhögar och mindre klippor framför dom nu. Efter ihärdigt knycklande, backande och slirande av förare Snävström så kom dem till slut upp från bergskammen utan att behöva backa tillbaka ut genom passagen. Vagnchefen och tillika plutonchef för Foxtrot blev under tiden också tvungen att själv göra avsittning och hugga sönder vissa delar av den sandsten som låg ivägen med sitt ökenkamoulferade spett, för att kunna ta sig upp.

    Väl uppe så påbörjade vi nästa del i framryckning. Vi försökte hitta vägar fram till byn men det var inte det lättaste. Ett alternativ såg helt ok ut, men efter att Foxtrot ännu en gång stött på problem och själva nästan kört fast så fick vi söka nya framryckningsvägar.

    Vi hittade ett nytt alternativ, dock var vi då tvungna att korsa ett afghansk bevattningssystem. Vi räknade med att det skulle bli tilltygat av att fyra stridsfordon och en patria kör över det. Men det fick bära eller brista vi var tvungna att ta oss fram snabbt nu. Vi körde först den här gången. Samtidigt som vi påbörjade framryckningen så fick vi nästa meddelande från Alpha gruppen. Striden var nu över, och de behövde inte längre vår hjälp. Dock kvarstod vår uppgift att sammanstråla med dem vid en annan punkt framme i terrägen.

    Vi kör över bevattningssystemet och jag tittar bakåt samtidigt för att se om det håller. Det gjorde det inte...det kollapsade totalt, över en yta lika bred som vagnen. Vatten började forsa ut över det snustorra fältet. Vi körde över alla vagnar för att få det gjort, Sedan gjorde vi halt och avsittning. Grabbade varsinn spade och skyndade dit för att försöka laga skadorna vi åsamkat de stackars bönderna. En afghansk bonde kom dit och hjälpte till att fixa det vi förstört. Det var inte det lättaste, vi stod där över en timme i forsande vatten och gjorde vårt bästa för att täppa igen dem stora läckorna. Vi lyckades väl hyfsat. Så bra att vi kunde lämna det åt den stackars afghanen utan allt för dåligt samvete. Blöta av lera och skitigt afghanskt vatten satte vi oss svettiga och trötta i vagnarna och fortsatte våran till synes oändligt långa framryckning.

    Så äntligen anslöt vi till platsen vi fått order om att ansluta till. Där fanns nu ett gäng enheter. En annan svensk enhet passade på att utnyttja oss som QRU (Quick Reaction Unit) styrka på den platsen. Vi fick beredduppgift att understödja dem under kvällen och kommande natt. Men innan dem påbörjade sin operation så fick vi chansen att äta och vila oss lite. Mörket skulle infalla innan det hela skulle sätta igång. Jag tog av mig all min utrustning, inklusive mina blöta kängor och strumpor. Ställde och hängde allt på vagnen så att solen kunde jobba det torrt medans vi vilade. Jag var nu mycket trött, det blev som sagt inte speciellt mycket sömn natten innan. Jag kröp in längst in i stridsutrymmet och lade mig i fosterställning med huvudet på en massa icke mjuk utrustning. Att jag inte låg jättebekvämt spelade ingen roll. Jag slocknade som en klubbad säl. Vaknade knappt tre timmar senare av att min gruppchef ger oss order om att höja beredskapen då enheten som skulle använda oss som QRU skulle börja jobba.

    "Utvilad" kränger jag på mig min utrustning och gör iordning lite nudlar. Jag hann inte äta innan jag somnade tidigare. Precis innan operationen skall sätta igång så kommer kontraorder. Det blir bakåt på det hela och alla beordras tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Jag ser då att många i plutonen drar på smilbanden lite smått. Det var välkommet. efter ca 30 timmars jobb och 2 timmars sömn var många av oss inte så jättesugna att observera i nattkikare ännu en natt.

    Det var en väldigt glad stämning i vagnen då vi åkte tillbaka till CNL (Camp Norhtern Lights). Jag hade också under dessa två dygn privilegiet att få delta i det interna kommunikationssystemet då vår Stf.Grpc var utlånad som förare till bärgarvagnen. Då fanns det plötsligt plats för mig där. Det var sång och glatt humör hela vägen hem. Längs den vägen hem så är det ca 8-10 mindre viadukter. Varje gång vi åkte ner i en sådan så gasade våran förare lite extra så det kittlade lite i magen. Vi låtsades alla att vi åkte berg och dalbana. Att detta också var vår sista patrull innan kommande leave nästa vecka bidrog sannolik också till den glada stämningen.

    Kommande dagar kommer spenderas på campen med uppgifter som att vakta campen, vårda utrustning och vagnar innan leave. Dessutom verkar det som att vi har fått en ledig dag. Lördag är ledig dag för hela kompaniet tydligen. Fy så skönt det ska bli. Då ska jag förbereda mig inför leaven (ledighet i sverige) med att sola mig brun och fin, raka mig och kanske ta en dusch. hahah jag skojar bara. Duschar gör vi nästan varje dag.

  • Hotelvagnen efter strid och fastkörning.

    STRID

    Då var det vår tur att bli attackerade. Jag ska försöka sammanfatta detta på ett så förståeligt vis som möjligt. Det var många incidenter även denna dag.

    Syfte med dagen var att visa närvaro i samma by som för ett par dagar tidigare sedan. Det i form av en fotpatrull, Sedan hade vi ett par andra uppgifter kommande dag, som dock uteblev då denna patrull blev minst sagt händelserik.

    Till att börja med så havererade våran bärgarvagn kort efter att vi lämnat CNL (Camp Northern Lights). Så den fick eskorteras tillbaka för reparation.

    När vi anlände till platsen så upprättade vi vagnsborg och inväntande ytterligare ett par vagnar som agerat eskort tillbaka till campen åt bärgarna. Så fort dem anslöt så gjorde vi oss färdiga för fotpatrull. Det hade blivit ganska sent nu pga av förseningar med den havererande vagnen. Vi hade inte mycket tid på oss till patrullen innan det skulle bli mörkt. Men tillräckligt ändå för att genomföra en kortare promenad.

    Min grupp gick först in i byn. När vi kommer in till byn så är den om möjligt ännu tystare och tom än tidigare patrull. Endast några barn syns till här och där. Och dom är till min glädje inte lika rädda denna gång. Men ändå inte lika framåt som barn oftast är här. Vi tar oss igenom byn för att hitta lämpliga personer att samverka med. Men det gick inte alls bra med det, alla byns män var samlade vid den lokala moskén där dem satt och hade påbörjat sin kvällsmåltid. Det är ju ramadan här nu, vilket innebär att dem inte får äta förrän solen gått ner. De hade uppenbarligen tjuvstartat lite denna dag då solen ännu inte hade gått ner även om det inte var långt tills dess.

    Männen verkade inte så förtjusta av att ha oss promenerande precis utanför deras moské där dem satt och åt. Ingen ville samverka och jag tyckte mest vi fick onda blickar mot oss.

    Vi valde att gå tillbaka till våra vagnar och själva utspisa en sen middag innan vi fortsatte med planerad verksamhet. Väl framme vid vagnarna så gjorde vi lättnad i utrustningen för att torka den och oss själva torra från svett. Vi sitter i lugn och ro och äter vår sedvanliga nudelmiddag. Jag har ätit klart först och sitter i vår utfällbara campingstol bakom vår vagn och småpratar med killarna i min grupp, då det helt plötsligt låter "swoooosh" i luften nära vår vagn. Kort därefter hörs en dov detonation någonstans i marken inte allt för långt från oss

    "Vafan var det där?" hör jag hur en vår grupp frågar. Jag verkligen kände hur något passerde precis ovanför våra huvuden, det tar mig cirka två sekunder att förstå att det där var en RPG riktad mot oss. Jag ställer mig upp och tar mig snabbt till ena sidan av vagnen där mitt kroppskydd hänger. Samtidigt som jag börjar ta på mig det så börjar det smattra i luften och flyga spårljus runt omkring oss. "Vi blir beskjutna!" skriker KSP-skytten i min grupp som står precis bedvid mig och också försöker ta på sig sitt kroppskydd. Jag får en adrenalinkick som heter duga och tänker att jag måste ta mig in i vagnen så fort som möjligt där jag har min AK5 och ett bättre skydd. Kulorna viner runt omkring oss under tiden vi lastar in oss själva i vagnen. Samtidigt som jag kryper in i stridsutrymmet så hör jag hur några av våra skyttesoldater börjar besvara elden. Jag grabbar tag i min AK5 (Automatkarbin) och kikar upp ur luckorna för att se vart dem skjuter ifrån så jag också kan hjälpa till att besvara elden. Jag hör hur det knäpper i luften av kulor som passerar runt om oss, Jag ser hur spårljus studsar upp i luften runt om våra vagnar från fiendens eldgivning, Tornskytten i golfvagnen som är snett vänster om mig skjuter två snabba granater med sitt kanontorn mot en av punkterna där eldgivningen kommer ifrån, han låter också sin KSP-58 (Kulspruta) gå varm mot samma punkt. Jag skymtar mynningsflammor borta bland dem dimmiga fälten men har problem att understödja med min eld då jag har en sjukvårdsvagn nära mig. Jag laddar min granattillsats för kunna lobba över deras vagn om det skulle skita sig rejält. Och jag lägger märke till hur KSP-skytten ur golfvagnen också låter sin kulspruta jobba mot mynningsflammor och andra misstänkta punkter i terrängen.

    Jag och min ställföreträdande gruppchef är båda uppluckade åt det håll det skjuts, vi tar lägre ställningar än någonsin tidigare i vagnen. Det är bara våra huvuden och automatkarbiner som sticker upp ur vagnen. Jag har lagt all fokus på att spana och verka mot fienden så jag har inte tagit på mig min hjälm, men min ställföreträdande gruppchef skriker åt mig att ta på mig den. Mestadels för att jag skall kunna delta i radiotrafiken och höra ordrar och orienteringar som delas ut i det interna kommunikationssystemet, men självklart också för att få ett bättre skydd till mitt stackars uppstickande huvud.

    Efter ett tag så avtar eldgivningen, inga mynningsflammor syns längre till. Granatgevärsskytten ur Golfvagnen gör avsittning med sin laddare och skjuter några lysgranater över fälten där fiendens eld ursprunligen kom ifrån, elden besvarar inte och inga fienden syns till, dem verkade ha flytt eller blivit nedkämpade av oss. Vi påbörjar anfall med vagnarna, men Golfvagnen kör fast och det blir stando medan Hotelvagnen drar loss dem. När det är klart så påbörjar vi vårt anfall ännu en gång. Tornskytten i Foxtrot vagnen skjuter några salvor då och då med sin kulspruta mot misstänka mål i terrängen under framryckningen.

    En stund in i anfallet så avtar det mesta av skottlossningen. Det skjuts endast något skott här och där. Mestadels varningsskott från oss där vi misstänker att fienden befinner sig. För som bekant så är det väldigt svårt att urskilja en fiende när han har gömt sitt vapen. Så det är inte bara att skjuta för att man ser en afghan under anfallsvägen. Att råka skjuta en civil person skulle vara förödande för hela vår närvaro i detta området.

    En av våra vagnchefer observerar vad han tror är ett lik i terrängen där elden kommit ifrån. Vid närmare undersökningar dagen efter så finns där inget lik, dock påträffas använd sjukvårdsutrustning på platsen.

    Under anfallet så kör ännu en av våra vagnar fast, denna gång riktigt rejält. Den lägger sig på sidan i ett djup dike. Och kan varken ta sig upp själv eller med våra stridsfordon till hjälp. Vi får invänta våra bärgare som i denna stund befinner sig på CNL (Camp Northern Lights) för reparation av sin vagn.

    Från och med att vagnen kör fast, till att våra bärgare tagit sig ut till platsen och dragit upp dem så har det runnit iväg närmare en hel svensk arbetsdag. Det hela är med andra ord över då. Under tiden har några andra enheter anslutit för diverse uppgifter. Vi försvarar platsen till morgonen då vi söker platsen efter skadade, döda och annat som kan vara oss till hjälp.

    Det sista vi gör och som jag tycker var riktigt bra var att genomföra ännu en fotpatrull in till samma by, För att visa att vi inte låter oss skrämmas och att fieneden inte kan bestämma vad vi ska göra. Det är också ett tydligt tecken för invånarna att vi inte blivit besegrade. Då kan fienden propagera bäst dem vill för byborna. Vi har visat att vi finns kvar och att vi inte ger oss i första taget.

    Men det bästa av allt var självklart att ingen av oss blev skadad.

    P.S

    Till er som tycker att jag skadar vår insats i området med bloggandet. Jag skriver inte ut namn på befattningshavare eller andra soldater. Om jag någongång skriver ett namn så är självklart inte den personens namn i verkligheten. Jag skriver inte om kommande operationer som vissa påstår att jag gör. Jag gör så gott jag kan att förmedla till våra anhöriga och andra intresserade där hemma vad vi gör här. Alla tycker inte det är lika viktigt som jag att dem också får ta del av vår vardag här. Kom dock gärna med kritik men helst konstruktiv sådan. Slut, frågor?