• När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor.

    Att ha beredskap

    Jag har precis tagit av mig uniformen och satt på mig träningskläderna när plutonchefen kommer springande i regnet. ”Gruppcheferna till mig”. Mobiltelefonnätet ligger nere ibland och då blir det till att använda benen när man vill ha tag på varandra. ”En amerikansk patrull har gått på en IED på samma plats där vi åkte med vagnarna häromdagen. En amerikan är skadad i benet.” Jag ryser till. På samma plats som vi framryckte för ett par dagar sedan har nu amerikanarna blivit påverkade av en sprängladdning. ”En första enhet har redan åkt, inta förhöjd marschberedskap och anmäl klart via plutonsradion”. Uppfattat. Jag väcker upp de av mina soldater som fortfarande sover. Klockan är visserligen 1000 på morgonen, men eftersom vi skall bemanna camp-vakten hela natten har jag beordrat sovmorgon. När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor. När man har möjlighet att ta det lugnt och vila skall man också göra det – ingen mår bra av och orkar vara på helspänn hela tiden. När det blir allvar är den avslappnade stämningen som bortblåst. Det tar tio sekunder att ge ordern och tolv minuter senare ger jag klartecken till plutonchefen att Golf Delta är redo.

    Pulsen är fortfarande högre än normalt och det är en märklig känsla att kastas mellan avslappning och allvar. Ena stunden skrattar jag och spelar pingis i korridoren för att nästa stund informera gruppen om att kollegor i ISAF har gått på en IED och att vi står på tur att åka till undsättning. Sedan lugnt igen.

    Jag borde förbereda en genomgång som jag skall hålla i eftermiddag men orkar inte. Jag ser klart på filmen som jag började titta på igår kväll och rycks ständigt ur filmatmosfären av sambandsproven på radion. Varje gång tror jag att det är dags. Att vi skall åka. Men ju längre tiden går från det att incidenten inträffade desto mindre sannolikt är det att vi åker. Det är lunchdags.

    Strax efter lunch kommer beskedet på radion att vi skall återgå till normal beredskap, den ordinarie styrkan har löst ut situationen och preliminära uppgifter säger att samtliga soldater som var med om incidenten är kvar i tjänst. Förmodligen har sprängladdningen utlösts av en radiosändare men alltså inte fått den effekt som insurgenterna hoppats på. Händelsen visar på allvaret i situationen här nere, vi vet aldrig när och var det händer nästa gång. Det enda vi kan göra är precis som överbefälhavaren Sverker Göranson sa i sitt tal till oss i december – never lean back – håll fokus, träna mentalt och fysiskt och ta alla tillfällen som finns till återhämtning.

    Nu måste jag vila, det har varit en lugn men ändå intensiv dag som snart går över i natt.

  • I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - i natt utanför en polisstation som nyligen attackerats av motståndsmän.

    Uppdrag: Observation

    Efter nästan två dygn i fält med fotpatrullering och framgångsrik samverkan grupperar vi vagnarna på ett öppet fält med 360 graders observation. I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - precis utanför en polisstation som nyligen utsatts för vapenhot och attentat. Syftet är att kartlägga rörelsemönster och i tid kunna förhindra en förestående attack.

    På flera mils avstånd drar ett ljudlöst oväder fram. Det känns surrealistiskt att sitta där på bakvagnen och lyssna på tystnaden, följa blixtarnas framfart och samtidigt lösa en skarp uppgift som när som helst kan byta skepnad och övergå i självförsvar, arrestering eller omgruppering.

    Det blir en lugn natt. Insurgenterna håller sig på avstånd och efter fyra timmar återvänder vi mot campen för en välbehövlig tvåminutersdusch och ett varmlagat nattmål mat.