• De flesta människor jag ser är barn mellan fem och tio år.

    Möte med verklighetens Afghanistan

    När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

    Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

    Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

  • Jag pratar med en av polischeferna i Mazar-e Sharif och samarbetet med tolken fungerar bra.

    Patrull till fots

    De lokalanställda tolkarna är välbetalda då utbudet av människor som kan både engelska och dari är begränsat. Tolkarna tenderar tyvärr att vara ganska ovilliga att arbeta och kommer sällan eller aldrig i tid till bokade möten. Efter 15 minuter har jag fått tag på tolken som skall följa med oss på patrull i närområdet, en mycket trevlig man som bara arbetat här i tre månader – tidigare arbetsgivare var den amerikanska armén i Kabul. Vi lämnar Camp Northern Light och befinner oss inom några minuter mitt i det fattiga afghanska livet – som åskådare men samtidigt aktörer med en egen agenda att lösa ut. Syftet med patrullen är att få grepp om närområdet, komma in i rutinerna för hur vi framrycker samt att etablera kontakt med lokala poliser, militärer och andra viktiga nyckelpersoner. Tolken har fått tydliga instruktioner om hur han skall agera; gå på rätt placering i gruppen, ta anteckningar på namn, platser, orientera mig som gruppchef om händelser och vägval samt vara beredd att agera på rätt sätt om vi skulle behöva ta skydd eller i värsta fall tvingas öppna eld.

    Jag pratar med en lokalanställd polis i närområdet och samarbetet med tolken fungerar bra. De flesta högre befattningshavarna klarar av att göra sig lindrigt förstådda på engelska men tolken är ett krav för att få koll på detaljer, stava namn och fungera som känselspröt mellan oss och den afghanska kulturen.

    Det säger sig självt att det är stor skillnad att patrullera med vagnar och att patrullera till fots. Kontakten med lokalbefolkningen är omedelbar och fysisk, barn flockas omkring oss, är nyfikna och vill prova att hålla i våra vapen vilket givetvis inte tillåts. Alla får vi en lektion i att vara ödmjuka och bestämda samtidigt som vi hela tiden har patrullens huvuduppgifter att lösa. Det är roligt, jobbigt och givande. Det här kommer vi att göra fler gånger.

  • Att spela fotboll med en sten är hur självklart som helst. Nästa gång skall vi ta med en riktig fotboll som vi kan ge bort.

    Fotbollsmatch med barnen

    Vi rullar ut med vagnarna för att undersöka möjliga landningsplatser för helikoptrar – ett arbete som också gjorts tidigare men då det byggs mycket nya hus i området ändrar sig miljön snabbt. I ett land med svag institutionell historia finns inget Lantmäteri att konsultera för kartor eller ägarförhållanden till mark – här ligger allt sådant arbete hos Försvarsmakten att lösa och vi ritar våra egna kartor. Det är soligt och varmt medan sex springande barn följer vår väg genom den hårda leran mellan pågående byggprojekt och djupa raviner. Stämningen är lugn, människor vinkar och är glada. Via radio får vi order att göra en observationshalt och jag och en av mina soldater passar på att bekanta oss lite med barnen. Vi gör avsittning och letar fram en någorlunda rund sten som vi pedagogiskt sparkar till för att övertyga dem att kanske vilja vara med på en spontan fotbollsmatch. Efter några sekunder har ungarna byggt två mål av lerhögar och delat upp oss i lag – det är bara att börja spela. Iförd stridsutrustning och med vapen hängande längs sidan blir matchen jobbigare än jag tänkt mig. En pojke utmärker sig och visar mer än gärna upp sina överstegsfinter som jag låtsas gå på tre gånger i rad. Vi skrattar tillsammans och jag försöker förgäves passa till den lilla flickan som står bredvid och passivt ser på. Det finns inget utrymme för henne, pojkarna har tagit över planen.

    Vi spelar i tio minuter och tackar varandra för en god match, solen hettar, svetten rinner och vi är törstiga. I det här läget är det svårt att hålla sig till regelboken – men att inte bjuda barnen på en varsin flaska vatten skulle kännas direkt fel. Vi har stora mängder vatten i vagnen och kan utan vidare ge bort en flaska till var och en – ett beteende som på plats verkar hur självklart som helst men som sett ur ett längre perspektiv kan få negativa konsekvenser. Om barnen tar för givet att vi delar ut vatten med jämna mellanrum finns risken att de kommer försöka stoppa oss och tigga av oss varje gång vi eller något annat ISAF-fordon passerar genom byarna. Rykten sprids fort även i Afghanistan och vi är ingen biståndsorganisation och skall heller inte utföra sådana uppgifter. Vad händer om vi kör över ett barn som klättrat upp på vagnen i tron om att denna skall få vatten och mat? Det är lätt att leva i stunden och ge efter för de omedelbara humanitära behoven som vi ställs inför men det är viktigt att ha den stora bilden klar för sig – vi står för säkerheten och andra aktörer administrerar biståndet. Ändå väljer vi att bryta mot rekommendationerna. Sju minuter efter att vi gett bort vattenflaskor till våra fotbollskollegor kommer det mycket riktigt springande 30 barn och ungdomar mot vår vagn – ryktet har gått. Den fridfulla stämningen med sex barn som dricker vatten i solen och fotograferas tillsammans med oss är som bortblåst. Mot 40 ungdomar har vi inte längre kontroll och vi gör snabbt uppsittning. Det sista jag gör innan bakdörren stängs på vagnen är att jag med stor kraft knuffar bort en kille i 15-årsåldern som försöker ta sig in i bakutrymmet på stridsfordonet.

  • Pojken på bilden har inget med inlägget att göra.

    Pojken och diket

    Jag patrullerar ytterområdet av campen – en smal gränd mellan den höga muren och det yttersta skyddet som utgörs av ett taggtrådsbeklätt stängsel. Här sker en del markarbete av lokalanställd personal och jag passar på att bekanta mig med arbetsledaren som står och gör det han är absolut bäst på – arbetsleda. Tre personer arbetar med spadar, skyfflar och hinkar från tidig morgon till solens nedgång medan arbetsledaren står bredvid och övervakar arbetet. Arbetsmoralen är hög och saker och ting blir verkligen gjorda även fast mycket av jobbet hade kunnat utföras av oss själva på mycket kortare tid. Det finns ändå en viktig poäng i att anställa lokala arbetare i så hög utsträckning som det går – ett arbete på den svenska campen är ett eftertraktat och bra avlönat jobb och samtidigt som vi får jobb utfört bidrar vi med arbetstillfällen. Det uppskattas.

    Precis utanför stängslet går en hårt packad lerväg som löper parallellt med campens ena långsida. En bonde passerar med sin häst. På träkärran ligger en enorm hög av morätter och han hälsar på mig i det solbelysta dammet som yr upp bakom honom. I dammet skymtar jag en liten pojke på kanske tre år som står och tittar förundrat på mig. Han är inte mer än en halvmeter hög, är klädd i en svart kofta och bruna slitna sandaler. I handen håller han en pinne som han pekar mot mig som om det vore ett vapen. Jag vinkar till honom och han vinkar tillbaka med sin lilla pinne. Jag ser att han ler.

    Bredvid vägen löper ett långt dike – ett vanligt sätt att bygga avloppsrännor och enkla brunnar på. Här samlas regnvatten, avföring och skräp och med jämna mellanrum rengörs fåran av de boende. Pojken har fullt upp att vinka till mig med sin pinne och har helt glömt bort att det bakom honom finns en grop lika djup som han är lång. Jag har ingen möjlighet att kommunicera med honom men säger ändå till honom på svenska att han kanske borde akta sig för diket. Sekunden senare är han borta och det blir tyst. Han ramlar baklänges neråt och min första tanke är att nu slår han ihjäl sig. Efter ett par sekunder hörs gråt och skrik från diket och efter ytterligare en tid kommer två små händer upp i solljuset. Han bottnar knappt och jag tycker otroligt synd om honom. Ingen finns i närheten att hjälpa honom och mellan mig och pojken finns ett stängsel – även fast avståndet inte är mer än tio meter. Pojken kravlar sig på något märkligt sätt upp ur gropen och står chockad vid dikeskanten och gråter. Tänk om jag kunde ge honom en kram. Det kan jag inte, och via radio får jag reda på att en ny uppgift finns att lösa innanför murarna.

  • Barnen är Afghanistans framtid och måste garanteras rätten till utbildning. Det gäller inte minst för flickorna.

    Afghanistans största utmaning

    Under ett av mina vaktpass har jag ett bra och intressant samtal med en av tolkarna där vi pratar om traditioner, religioner, föräldraledighet, skatt, löner och andra saker som skiljer sig väsentligt mellan våra länder och våra kulturer. Han har tidigare arbetat som tolk åt den amerikanska armén och pratar mycket bra engelska. Inställningen till att utländsk trupp är i landet är mestadels positiv och han delar min uppfattning att närvaron är ett nödvändigt ont om landet skall komma på fötter och klara sig självt i framtiden. Situationen har gradvis blivit bättre under dessa nio år främst med tanke på skola, högre utbildning och sjukvård medan säkerheten ännu inte är vad den borde vara. Kriminella grupperingar och fundamentalister äger fortfarande kontroll över stora resurser som land, människor och sinnen – ofta med vapenmakt och hot om våld. Häri ligger också ISAF:s huvuduppgift – att upprätthålla säkerheten i syfte att skapa utrymme för civila organisationer att bygga infrastruktur, skolor och civila institutioner. Utan en civil-militär samverkan med tydliga mål och träffsäkra insatser kommer tillståndet i landet att stagnera på en oacceptabel nivå.

    Jag förklarar för honom hur vi i Sverige fördelar arbetet hemma med barn och hushåll och han skrattar högt åt att vi låter kvinnorna gå och arbeta medan männen stannar hemma. Sett ur ett jämställdhetsperspektiv finns det mycket kvar att önska. Även fast det finns problem i Sverige lever vi i ett av världens mest jämställda länder med en lika syn på löner, äganderätt, arbete och rösträtt. Påminnelsen om våra länders vitt skilda kulturer och historiska gång gör att förståelsen för Afghanistans dagliga problem blir lite mindre skymda. Närvaron av utländsk trupp och civil biståndspersonal kan förhoppningsvis ge positiva influenser även vad gäller synen på kvinnligt och manligt – att visa på goda exempel och konstruera biståndsprojekt med fokus på just dessa frågor kan vara en väg att gå.

    Det största hindret mot ett jämställt samhälle och roten till många andra problem i landet är den höga analfabetismen som på sina håll är över 70 procent – för kvinnor är situationen generellt mycket sämre än för männen. Häromdagen patrullerade vi till fots i en by där uppskattningsvis 1000 familjer lever sida vid sida i sina hyddor och ägnar sig åt jordbruk i det torra ökenlandskapet. I byn finns två ickereligiösa skolor av god standard med utbildade och engagerade lärare. Problemet är att de bara tillåter undervisning för pojkar – en tyvärr ganska vanlig situation.

    Att komma till rätta med grundläggande läs- och skrivutbildning för båda könen och skapa villkor för ett eget inhämtande av information är en given faktor i det svåra arbetet mot ett demokratiskt, självförsörjande och jämställt Afghanistan.

Föregående 1 2 Nästa