Stridsfordon 90 in action.

Vård, strid och vård igen.

Lite kort om senaste veckan. Eller snarare senaste patrullen. Vi har spenderat de flesta dagarna inne på campen med vård på schemat. Men för några dagar sedan så fick vi uppgifter att lösa ute väster om MeS (Mazar-e-Sharif).

Den dagen rullade på riktigt bra utan incidenter, tills vi var på påväg tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Då observerade en av våra skyttar en grupp beväpnade män ett antal hundra meter från vår position. Dom såg ut att ha någon form av ordergivning där man pekade mot oss och började göra sig redo för att gruppera ut  i stridsställningar. Dom hade sett oss, men trodde knappast att vi hade sett dom. Så vi hade för ovanlighetensskull initiativet och kunde agera på förhand. Tilläggas bör också att vi vid tillfället hade afghanska polisen sammanstrålat med oss för att understödja.

Våra skyttar jobbade med sina Automatkanoner och gjorde ett bra jobb med att oskadligöra denna grupp fiender. Ett par av dom han dock få iväg ett antal RPG(Rocket Propelled Grenade) mot oss. Varav en detonerade lite väl nära vår vagn. Men gjorde lyckligtvis inte någon skada.

När striden började så satt jag nedluckad men kunde observera min Kulspruteskytt som stod uppluckad när det började smälla runt om oss. Först skrek han åt mig att vi blev beskjutna av polisen när det damp ned en RPG nära vår vagn.  För polisen stod och lobbade in RPG (Rocket Propelled Grenade) mot fiendens eldställningar. Så han trodde först att dom missade grovt. Träffbilden är inte alltid optimal. Men sedan insåg vi att det inte var deras granat. Vid ett tillfälle så duckade KSP-skytten snabbt och spärrade upp sina ögon stort, och säger något i stil med att dom lobbar granaterna ÖVER vår vagn. Han vänder sig om och observerar nedslagen vid fiendens eldställningar och småskrattar åt deras något spridda träffbild. Men bara att det exploderar i närheten av insurgenternas eldställningar gör nytta. För den som blir beskjuten är det inte alltid så lätt att veta hur pass nära detonationerna verkligen är.

Vi blev beordrade att göra avsittning för att understödja och få mer pipor och ögon i terrängen. Vi ryckte ut i låga ställningar, tog skydd bakom en sandvall och gjorde oss redo för att understödja. Adrenalinpåslagen är inte längre lika påtagliga. "Jaha..då var det dags igen" tänker man mest och gör bara som man alltid gör och är tränad att göra.

Under striden så råkar en av våra vagnar olyckligtvis få bandkrängning. Inte vår såklart, för vi har världens bästa förare och han skulle aldrig låta något sådant hända. Så när striden avtog så beslutade man att göra avsittning med besättningsmännen och montera dit bandet med hjälp av bärgargruppens vagn och soldater. Men strax efter dom påbörjade det arbetet så fick vi information om att fler insurgenter var på väg för att understödja deras egna, med sig skulle dom också ha en granatkastare. Så beslutet ändrades till att snabbt som attan bogsera vagn och band en bra bit bort för att få tillräckligt bra skydd under tiden man monterar dit bandet igen. Det är ju inget man gör i en handvändning. Speciellt inte under granatkastarbeskjutning.

Mycket mer hände inte den dagen. Insurgenterna som skulle ansluta till striden kanske insåg att det var bäst att hålla sig gömda.

Väl tillbaka på campen var det bara att gå och lägga sig och göra sig redo för fler dagar med vård på schemat.

Men snart är det slut även på vården.

"Hemåt det bär för varje minut..."

 

Kommentarer

  • 2010-12-01 skrev Magnus

    ..träldomens tid snart e slut

  • 2010-12-01 skrev Chris Anderson

    Vill bara hälsa att jag har uppskattat dina personliga och rättframma beskrivningar av er vardag därnere.

    Sådan information är det bästa sättet att komma tillrätta med den kritik och de fördomar som finns mot insatsen in Sverige, främst på grund av okunskap.

    Jag hoppas att ni känner er riktigt stolta över er insats och jag tycker att det är synd att vi inte har en större styrka som er därnere. Då hade vi kunnat göra ännu mer gott.

    Det är mycket tråkigt med stupade och sårade kamrater men att det inte blev fler under så svåra förhållanden visar på er skicklighet.

    Jag hoppas att du kommer att fortsätta att berätta efter att du kommer hem så att fler får höra hur det ligger till.

  • 2010-12-03 skrev Sudden

    Hej Joel
    Kom hem nu så vi kan ses, det var ett tag sen, närmare bestämt den 17 september. Läste artikelns komentarer att det var ett hett ämne vad som skrevs. Lite roligt"bloggkrig".
    Jag uppskattar ditt skrivande, det vet du.

    Ps: Att dom inte fick upp luckan va ju för att jag inte ville de, jag var ju "trött" ;)

    Ses snart// Sudden

  • 2010-12-03 skrev Joel Thungren

    @Chris
    Tack så mycket. Alltid extra uppskattat med positiv feedback. Jag håller med dig, vi bårde vara fler soldater och ha fler bandgående fordon. DÅ kan vi jobba mer i svårare områden utan att hela tiden riskera att köra på vägbomber.
    Jag kommer fortsätta berätta hemma, för dom som vill höra.

    @Sudden
    Tjena grabben! Kul att du tittar in och kommenterar. Jo det var ett tag sedan vi sågs. Du satt blodig och illa tilltygad...och ja "trött" som du säger på din förarplats senast vi sågs.

    Vi syns väl på färjan hoppas jag?! Annars är det dags du styr upp det med din skytt.

  • 2010-12-09 skrev Jakob

    Träldomens tid snart är förbi, å jävligt härjad jag står på hemlandets kust. Åh vad jag längtar hem.
    Bit ihop under HOTOn och välkomna hem.

blog comments powered by Disqus