Band av

Tillbaka till verkligheten

Ja då var våra leavedagar i Sverige förbrukade för denna gång och vi är tillbaka i hettan och dammet. Men nog har dagstemperaturen sjunkit en aning. Man slås inte längre av den där värmechocken när man kliver ut ur sin bostadsbarrack. Men det är ju såklart fortfarande väldigt varmt. Men tack och lov börjar det bli lite svalare, även om jag inte känner doften av hösten som jag gör i Sverige.

Dagen för återtransport till Afghanistan ägnades endast åt just den, transport från hemmet i Sverige till "hemmet" i Afghanistan. Det tar ganska precis ett dygn från och med att man lämnar hemmet i Sverige tills att man kliver av på CNL (Camp Northern Lights).

Vi har varit här i tre dagar. Första dagen gick åt till att sova, plus några lägesuppdateringar om vad som hänt och kommer hända i området. Bland annat så fick vi veta att samma dag som vi transporterades tillbaka så gick en av Alpha-plutonens Galtar (bepansrad jeep) på en IED (Improvised Explosive Device eller hemmagjord bomb). Som tur var klarade sig soldaterna i bilen oskadda om än omskakade. Det var höger hjul med hjulhus som tog det mesta av kraften från explosionen.

Vi forsätter att klara oss från personskador. Som kompanichefen så fint uttrycker det. "Proffessionella Soldater har mer tur än andra".

Hur som helst så spenderade vi gårdagen på campen med tungt och svettigt kroppsarbete. I form av bandbyte på vårt Stridsfordon 90. Nu har det nya, fina och fräscha larvfötter och spinner som ett lejon...

Idag gjorde vi en dagspatrull till några ANP (Afghan National Police) checkpoints för att samverka med poliserna och även ANA-soldater (Afghan National Army). Detta kombinerades med att visa närvaro i intilliggande byar. I ena byn samlades det snabbt väldigt mycket nyfikna afghaner, mestadels barn. Som tur är så är vi, vita stora nordiska soldater minst lika fascinerande att titta på som våra "stridsvagnar". Vilket innebär att det är relativt lätt att leda folkmassa bort från våra fordon. Där de inte skall befinna sig.

Jag och en kvinnlig kollega i plutonen fick agera "titta på med stora ögon objekt" och lekarrangörer. Jag började med att leda bort folkmassan från fordonen samtidigt som jag jonglerade med några stenar, till deras förtjusning. Efter det samtalade jag och min kollega så gott det gick med de få som kunde lite engelska i ringen av afghaner, som snabbt blir kompakt då så många som möjligt vill titta på oss. Barnen verkar nöja sig med att oavbrutet bara stirra på oss.

Vi uppehöll denna grupp med människor som kanske bestod av dryga trettio afghaner i närmare timmen, tills våra chefer var färdiga med sina samverkansuppgifter. Det var lagom för att samtalsämnen och lekidéerna skulle började sina. Jag passade också på att dela ut några frisbees, pennor och anteckningsblock till barnen. Eller vid närmare eftertanke så delade jag väl egentligen inte ut dem, barnen slet det mesta ur mina händer.

Efter det så begav vi oss tillbaka till CNL och åt en mycket, mycket god middag. Exakt vad det var vet jag inte, men det var grillat kött. Det räcker gott och väl för mig.