Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

Staden Mazar-e-Sharif

Staden Mazar-e-Sharif ligger bara några kilometer från Camp Northern Lights och har en folktät och intensiv stadskärna. Vi passerar genom några av de välbyggda rondellerna varje gång vi skall ut på patrull – olika vägar varje gång för att inte skapa återkommande mönster. Det är svårt att veta exakt hur många som bor här, men om man väger samman flera olika källor hamnar vi någonstans mellan 300 000 och 400 000 invånare, en ganska stor stad med svenska mått mätt och provinshuvudstad i Balkh – det område där de flesta av våra operationer sker.

Asfaltvägarna, rondellerna och infrastrukturen håller god standard i staden och invid vägarna finns ett myller av folk som säljer bröd, frukt, bildäck, kläder och andra produkter och tjänster man förmår producera. Trafiksituationen är ofta kaotisk där principen ”tittar jag inte så finns jag inte” idogt tillämpas. Vi har varit väldigt nära att krocka ett flertal gånger under främst rondellkörning då bilar som åker in i rondellen helt enkelt inte ser sig för. Vi försöker att hålla så låg hastighet som möjligt för att undvika olyckor, men då våra vagnar väger närmare 30 ton kan ändå skadorna på civila bli allvarliga vid en kollision.

Man imponeras av det entreprenörskap som genomsyrar staden – människorna arbetar hårt och uppfinningsrikedomen för att tjäna pengar eller omsätta sina varor och tjänster i en byteshandel borde fler ta efter även i Sverige. Här finns inga sociala skyddsnät där du kan hämta ut pengar om du blir av med jobbet. Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

Det är inte bara befolkningen som har det besvärligt. Djuren lider hårt och används som redskap utan hänsyn till liv och hälsa. Små späda åsnor kan dra flera 100 kg tunga lass med grödor i avgaserna och larmet från trafiken – stretande magra hästar och blödande får är vardag och givetvis också ett viktigt kugghjul i afghanernas infrastruktur. Långt ifrån alla har råd med bil och det vanligaste transportsättet ute på landsbygden är djurtransport, enklare motorcykel eller samåkning i minibussar. En vanlig syn på motorvägen är minibussar fulla med folk – fem fram, tio bak och några på taket tillsammans med hö, grödor och djur. Hastigheten är inte sällan upp emot 100 km i timmen. I det avseendet är det ett under att vi hitintills inte upplevt några allvarliga trafikolyckor.

Den välkända blå moskén som är en av shiamuslimernas heligaste byggnad ligger mitt i staden. Vi är inte tillåtna att vistas omkring byggnaden som till och med har ett eget polisdistrikt dedikerat till sig. Under patruller har vi dock på avstånd kunnat skymta den blågråa fasaden. Tyvärr har vi inte heller möjlighet att besöka den övriga stadskärnan under mer civila former på grund av säkerhetsläget, men vi har ändå fått uppleva Mazar-e-Sharif från våra vagnar och skrapat på ytan av det liv, det entreprenörskap och den glädje som lever här.