Ömsesidigt förtroende

Klockan ringer 0455, vi går upp mot garaget och ställer upp vagnarna i rätt marschordning. Garaget består av ett stort hallbyggartält – ett vanligt sätt att bygga här på området. Vi har arbetat med utrustningen flera timmar under gårdagen och allt är redan klart när vagnarna ställs upp på Flaggplan innanför vakten redo för uppdrag. Vi går till matsalen och äter en snabb frukost, vissa gör i ordning smörgåsar till lunch då den frystorkade maten kan bli aningen tråkig i längden. Vi genomför sambandsprov, förövningar och en sista koll av utrustningen.

Verkligheten kommer ikapp mig igen. Fattigdomen, barnen, det vackra landskapet – det skarpa uppdraget. Vi är här nu, nu rullar vi. Observation bakåt, åt sidorna, på misstänkta punkter, rapportering, alltid ett steg före – det finns ingen tid för utvärdering. Det som vi gjort så många gånger tidigare hemma i Sverige sker nu på riktigt. Det är en allvarlig känsla som infinner sig, jag har stor respekt för uppdraget och känner samtidigt att det är oerhört skönt att vara på plats. Vad som helst kan hända när som helst. Vår pluton förfogar över den tyngsta fordonsparken och beväpningen här nere och många ser oss som den yttersta livlinan om något skulle inträffa. Samtidigt kan det vara vi som behöver hjälp av andra och varje pluton är specialister på sina respektive system. Vi har varandras ömsesidiga förtroende.