Vi spärrar av en av Afghanistans största vägar under sex timmar.

Misstänkt bomb vid vägbanan

Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.

Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.

Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.

Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.

Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.

 

Kommentarer

  • 2010-01-07 skrev Fredrik Hallgren

    Oj...läste detta med andan i halsen. Skönt att det gick bra, bra handlat!

  • 2010-01-07 skrev Cilla

    Hej vännen!

    Jättekul att följa din blogg! Så himla skönt att höra din röst idag, blev väldigt glad!
    Du är så duktig, jobba på! Tänker på dig mycket!

    Puss och kram

  • 2010-01-07 skrev Jane

    Följer dina beskrivningar med spänning. Sitter just och läser om emotionell intellegens. Där framhålls vikten av att hålla tanke,känsla och handling sammanvävda. Jag tycker du på ett mycket bra sätt beskriver hur situtionen med "bomben" hanterades på ett emotionellt intellegent sätt. Var rädd om dig! Jane

  • 2010-01-08 skrev Läsare

    Vilket jobb. Verkar som ett stort problem är språken och tolkning där borta. Tur att generalen kunde lite engelska. Bra jobbat ändå. Helt jättetråkig fråga kanske men jag bara undrar, alla dessa boskapsdjur och djurfordon, färdas de på själva vägen med alla motorfordon även på motorvägen?

  • 2010-01-08 skrev Linda

    Dina inlägg ger en häftig inblick i en kultur vitt skild från vår. Jag reagerade speciellt på " några hävdar att de minnsan kan ta risken att åka fram ändå" och även att det nästan verkar krävas at du har ett vapen vid din sida för att kunna stoppa människorna fårn att åka vidare. Jag föreställde mig samma situation i Sverige, med en misstänkt bomb på vägbanan, vilken svensk skulle tagit risken att åka iallfall? Det gör att man inser vilken riskfylld värld de lever i om en misstänk bomb på vägbanan är småpotatis. Hur viktigt tror du att själva innehavandet av ett vapen är för utövande av autoritet i afghanistan?
    / Linda, en fängslad läsare

  • 2010-01-08 skrev Anonym

    Är stum ett tag. Situationen var skrämmande. Bra agerat. Håll fokus!

  • 2010-01-09 skrev Martin

    Du plåtar som en gud. Men det vet du säkert. Magnum Photos nästa :-)

  • 2010-01-09 skrev Lars-Göran Larsson

    Hej
    Tack för en fin rapport från er svåra mission i Afganistan. Har själv min son i Sar e Pol så all information som förtydligar hur ni jobbar är av värde. Det kunde ju ha gått på tok. Man undrar hur en amerikansk officer hade reagerat i motsvarande situation. Jag förstår att du greppade om vapnet. Det är nog mycket tillfälligheter som avgör om det blir succé eller fjasko men du uppvisade en beundransvärt mogen kyla o läste situationen på ett korrekt sätt. Skönt att ni kom därifrån oskadda. Lycka till.

  • 2010-01-09 skrev annelie petersson

    Kan inte hjälpa det. Halsen snörps ihop och tårarna stiger i ögonen när jag läser. Du/ni är helt fantastiska! Min stora beundran och kärlek till er som gör detta viktiga arbete för världen! Har själv maken i sjukvårdsplutonen....Fortsätt med beskrivande inlägg, det gör det lite lättare att få en inblick i vad ni gör, när man är här hemma och väntar.

  • 2010-01-09 skrev Malin Österlind

    Fantastiskt skrivet Daniel och det känns skönt att veta att du är en så lugn och trygg person när det väl gäller. Keep up the good work!

  • 2010-01-21 skrev alessia 9D

    du skriver jätte bra och man får en helt annan bild av det än när man bara har läst om det och sett det på TV. de flesta människor sitter här uppe i sverige och säger hur synd det är om alla människor och gör ingenting... så det är bra att det finns sånna som du! Du gör ett jätte bra jobb!!

  • 2010-01-21 skrev Hanna K 9D

    I Sverige tar vi för givet att vi kan gå till skolan eller till tåget på morgonen utan att vara rädda för att en bomb eller en landmina ska sprängas upp och vi ska bli förlamade resten av livet. I andra länder kan ingen ta något sådant för givet. Men du hjälper till på vägen! Du gör ett grymt jobb, tar jättefina bilder och skriver levande och intressant! Jättespännande att läsa!
    Hanna K 9D

blog comments powered by Disqus