Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade.

Leave - min första ledighet

Vi har varit på resande fot i över 26 timmar när vi äntligen landar i Stockholm. En efter en droppar vi av mot våra destinationer. Hela gruppen är förpassad till sina respektive tåg, flyg, bussar eller taxibilar och kvar vid bagagebandet på Arlanda står jag tillsammans med Henrik. Vi går mot utgången och allt resande är nu äntligen över. Jag skall få träffa min kärlek. När vi får syn på varandra försvinner allt runt omkring oss och vi kramas länge med tårande ögon i ankomstterminalen. Det känns overkligt att stå framför henne, röra vid henne och kunna se på henne medan vi pratar. Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade. Vi håller om varandra länge innan vi sätter oss i taxin mot Sundbyberg. Känslan i kroppen är overklig men underbar. Nu börjar leaven, min första ledighet, på riktigt.

Dagarna spenderas ute i naturen, på långfärdsskridskor med kaffe och ostsmörgåsar. Den vedeldade bastun i Rämshyttan eldas varm flera gånger och det känns skönt att vara hemma och träffa familj och vänner. Jag skall verkligen njuta av dagarna här hemma och försöka flytta mig mentalt från insatsområdet även fast en ledighet på bara 10 dagar gör att man har svårt att helt koppla bort arbetsuppgifterna och kollegorna. Nu skall jag ta igen lite förlorad sömn.