Solnedgång över Camp Northern Light.

Första intrycket

På väg till frukosten bjuder Afghanistan på en moln- och disfri dag. Bergen sträcker sig som vita beskyddare upp bredvid oss och när man låter blicken vandra över muren kan man lätt bli stående och bara njuta av utsikten. Det är otroligt vackert.

Inskolningen fortsätter med en guidad vandring på campen. Här finns gym, biorum, bibliotek, kapell, matsal, mäss, bar och en hög mur som omgärdar hela området. Vi bor i små baracker och andra bor i tält. Infarten till campen - gaten - bemannas dygnet runt av skyttesoldater. Löpspåret längs insidan mäter 1011 meter och jag fick precis veta att rekordet är 43 varv - en dryg maraton. Ett givet mål att slå innan vi lämnar över till nästa gäng i juni. Att springa 50 varv är inga problem, och jag förbereder mig redan mentalt för att eventuellt försöka spräcka 100-varvsgränsen. Vore ett härligt rekord att lämna över till FS19. En stor del av dagarna ägnas åt föreläsningar kring aktuella ämnen. Trots att vi haft dessa genomgångar tidigare och redan är insatta i vad som tas upp känns det ändå mer verkligt och träffande att få ta del av föreläsningarna av personal ur den hemroterande styrkan som har egna upplevelser och exempel att bidra med.

Till allas glädje slutar den schemalagda dagen redan kl 1600 och ger oss gott om tid att få all utrustning på plats i rummen. När jag skriver detta har jag precis invigt gymmet med ryggövningar och även sprungit ett varv på löpbanan - sneglandes på beachvolleyplanen som står och väntar på varmare årstider. Vi har bara varit här i drygt ett dygn, men man känner sig redan hemma och har börjat anpassa sig till det nya livet som ligger sex månader fram i tiden. Än finns det detaljer kvar att lösa innan vi kan börja verka med våra skarpa uppgifter, men vi har aldrig varit mer färdiga mentalt och det är en härlig stämning i gruppen och på plutonen.

Jag sitter på min säng med det sedvanliga blåvita överkastet under mig och skriver med datorn i knäet. Jag tänker på min flickvän hemma i Sverige och att jag saknar henne. Vi har umgåtts intensivt det senaste året och att vara ifrån varandra under två månader kommer att bli ovant. Som tur är blev hon faster dagen innan jag åkte ner och tomrummet efter mig fylls delvis av 3,4 kg Agnes, världens sötaste plutt. Jag kommer givetvis också att ha nya intryck att bearbeta och tiden kommer att gå fort. Det gäller att ta till vara på dagarna här nere.

Jag kollar nyheter och e-post på en av de sex datorer som finns uppställda i dagrummet. President Obama har beslutat att sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan - en ökning med över 40 procent från dagens 70 000. Det är oklart hur detta påverkar vår mission då de skall vara på plats först under våren/sommaren 2010, men klart är att om de södra delarna av landet blir under bättre kontroll av ISAF och OEF, kommer talibaner och kriminella grupperingar att söka andra områden att verka i och det är ingen vild gissning att en stor del av förflyttningen kommer att ske norrut, även fast en del också pressas ut mot Pakistan där landsgränserna i de bergiga områdena i stort har suddats ut. Det här är en förändring av säkerhetsläget som vi måste vara beredda att hantera.

I närtid skall vi till tyskarnas camp och skjuta in våra vapensystem. Resan dit blir vår första skarpa insats med egen förmåga.

 

Kommentarer

  • 2010-01-22 skrev Hjalmar

    Tja, valde att skriva på de här inlägget för du berättar mycket om livet vid sidan om jobbet (miljön, hur ni bor, vad ni gör osv.) Skönt att läsa en blogg med riktigt intressanta ämnen istället för tex dagens outfit och diverse. låter som ett riktigt coolt arbete du har och schysst att du låter andra ta del av det. lycka till med arbetet!

blog comments powered by Disqus