Filter: Visar bara inlägg från november 2010

  • Stridsfordon 90 in action.

    Vård, strid och vård igen.

    Lite kort om senaste veckan. Eller snarare senaste patrullen. Vi har spenderat de flesta dagarna inne på campen med vård på schemat. Men för några dagar sedan så fick vi uppgifter att lösa ute väster om MeS (Mazar-e-Sharif).

    Den dagen rullade på riktigt bra utan incidenter, tills vi var på påväg tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Då observerade en av våra skyttar en grupp beväpnade män ett antal hundra meter från vår position. Dom såg ut att ha någon form av ordergivning där man pekade mot oss och började göra sig redo för att gruppera ut  i stridsställningar. Dom hade sett oss, men trodde knappast att vi hade sett dom. Så vi hade för ovanlighetensskull initiativet och kunde agera på förhand. Tilläggas bör också att vi vid tillfället hade afghanska polisen sammanstrålat med oss för att understödja.

    Våra skyttar jobbade med sina Automatkanoner och gjorde ett bra jobb med att oskadligöra denna grupp fiender. Ett par av dom han dock få iväg ett antal RPG(Rocket Propelled Grenade) mot oss. Varav en detonerade lite väl nära vår vagn. Men gjorde lyckligtvis inte någon skada.

    När striden började så satt jag nedluckad men kunde observera min Kulspruteskytt som stod uppluckad när det började smälla runt om oss. Först skrek han åt mig att vi blev beskjutna av polisen när det damp ned en RPG nära vår vagn.  För polisen stod och lobbade in RPG (Rocket Propelled Grenade) mot fiendens eldställningar. Så han trodde först att dom missade grovt. Träffbilden är inte alltid optimal. Men sedan insåg vi att det inte var deras granat. Vid ett tillfälle så duckade KSP-skytten snabbt och spärrade upp sina ögon stort, och säger något i stil med att dom lobbar granaterna ÖVER vår vagn. Han vänder sig om och observerar nedslagen vid fiendens eldställningar och småskrattar åt deras något spridda träffbild. Men bara att det exploderar i närheten av insurgenternas eldställningar gör nytta. För den som blir beskjuten är det inte alltid så lätt att veta hur pass nära detonationerna verkligen är.

    Vi blev beordrade att göra avsittning för att understödja och få mer pipor och ögon i terrängen. Vi ryckte ut i låga ställningar, tog skydd bakom en sandvall och gjorde oss redo för att understödja. Adrenalinpåslagen är inte längre lika påtagliga. "Jaha..då var det dags igen" tänker man mest och gör bara som man alltid gör och är tränad att göra.

    Under striden så råkar en av våra vagnar olyckligtvis få bandkrängning. Inte vår såklart, för vi har världens bästa förare och han skulle aldrig låta något sådant hända. Så när striden avtog så beslutade man att göra avsittning med besättningsmännen och montera dit bandet med hjälp av bärgargruppens vagn och soldater. Men strax efter dom påbörjade det arbetet så fick vi information om att fler insurgenter var på väg för att understödja deras egna, med sig skulle dom också ha en granatkastare. Så beslutet ändrades till att snabbt som attan bogsera vagn och band en bra bit bort för att få tillräckligt bra skydd under tiden man monterar dit bandet igen. Det är ju inget man gör i en handvändning. Speciellt inte under granatkastarbeskjutning.

    Mycket mer hände inte den dagen. Insurgenterna som skulle ansluta till striden kanske insåg att det var bäst att hålla sig gömda.

    Väl tillbaka på campen var det bara att gå och lägga sig och göra sig redo för fler dagar med vård på schemat.

    Men snart är det slut även på vården.

    "Hemåt det bär för varje minut..."

  • Galtstyrkan.

    Vård, strid och granatkastarbeskjutning.

    Dags för en liten uppdatering av senaste veckan här i Afghanistan. För min pluton har det varit ett stressat lugn. Vi har mestadels bedrivit vaktande av campen och påbörjat slutvård på mycket av vår utrustning. Vi har många saker som ska vårdas och fixas med innan vi lämnar över till nästa Delta-pluton, så det har varit ett högt arbetstempo här inne. Högt tempo och händelserika dagar är det även när vi är ute på fältet.

    Där hemma har ni antagligen fortsatt att matas av det som händer här nere. Utanför campen händer det fortfarande mycket. En av våra patruller blev attackerad där vi tyvärr fick tre skadade  isafsoldater, varav en svensk officer.

    Till den platsen fick jag och några få andra ur min pluton rycka ut. Vi befann oss med ett par galtar ute på ett mindre uppdrag när vi fick veta vad som hänt. Vår position var inte allt för långt ifrån denna händelse varpå vi fick order att framrycka till platsen och understödja. Trots vår fördelaktika position så var vi långt ifrån först att ansluta till platsen. Mycket på grund utav en rejäl felnavigering. Men vi kom i alla fall fram.

    Där blev vi inte speciellt länge förrän vi får nya order att understödja vår förstärkningspluton som finns i området. Dom hade observerat ett antal beväpnade män i anslutning till en by. Vi framröck till platsen där vi anslöt med några fler svenska enheter som hade samma uppgift som oss. Vi stod där med vår två galtar starka styrka och var allmänt redo, då vi hör på radion att våra kollegor hamnar i strid. Men det ska mycket till innan en stridsfordons pluton behöver understöd av två galtar, så vi blev fortsatt stående. Lyssnades via radio och observerandes mot byn där striden ägde rum.

    Vi fick fienden på flykt och situationen lugnade ned sig. Vi framröck tillbaka till CNL(Camp Northern Lights) för att återhämta inför nästa dags campvakt och vård.

    Det är inte många dagar kvar nu tills vi roterar hem till sverige. Det får ju en att börja fundera mer och mer på vad livet hemma nu kommer att erbjuda. Det kommer garanterat inte bli samma spänning och action. Det kommer ju såklart vara skönt, men det kommer också resultera i att livet hemma känns tråkigt och en aning meningslöst. Men bara man får komma in i sina civla rutiner igen så kommer dessa känslor försvinna.

    Nu är det även dags att börja gå igenom sina persedlar och skriva förlustförteckningar över sådant vi har förbrukat/tappat bort under missionens gång. Så att vi kan lämna igen exakt antal av allt vi fick ut där på svinkalla livgardet i början av februari.

    Jag vet inte hur mycket ni får veta av vad som händer här just nu där hemma. Men vi upprättade en FOB(Forward Operation Base) i området "väster om MeS" i början på mission och har bemannat den under hela missionens gång. Nu de senaste dagarna har insurgenterna börjat beskjuta denna plats med granatkastare. Vilket har resulterat i en skadad finsk soldat och en förintad bastu. Vi jobbar på så bra vi kan med att få bort denna eller dessa granatkastare innan något händer dom civila i närheten...ja och oss också.

  • Solen värmer inte så mycket som det kan se ut.

    "Man känner sig hemma borta och borta hemma"

    Ja så känns det verkligen nu.

    Vi är nu tillbaka i krigets Afghanistan efter några mycket välbehövliga lediga dagar hemma i svea rike. Dessa spenderades i vila och turnérande bland vänner och familj. En sak som är bra med att vara hemma på leave, man behöver aldrig göra sin egen middag. Det finns alltid någon som vill att man ska komma över och äta mat och umgås. Inte minst min mor som alltid tajmar sina bästa rätter då jag är hemma. Och man får alltid sova tills man känner att man har sovit klart. Det gillar jag skarpt.
    När det väl var dags att bege sig tillbaka hit så kände jag faktiskt ett sug att åka ut och jobba igen. Trots att det är kort tid kvar av missionen och fler och fler börjar bli mer och mer missionströtta. På något sätt är jag lite rädd för att bli civil igen och ville få på mig min ökenuniform och göra det jag nu har blivit rätt bra på tycker jag. Även fast det sliter på kroppen mer än den civila vardagen.
    Det är många människor och olika medier som har frågat/intervjuat mig/oss angående denna insats och mission. Och en återkommande fråga är vad som får mig att välja detta typ av jobb. Och jag kommer alltid fram till samma svar. Gemenskapen med grabbarna, äventyret, kombinerat med att känna att man gör nytta. Det är inte svårare än så. Och det är jag övertygad om att många yxor (veteraner) kan skriva under på.
    Visst får man en fin gemenskap med kollegorna hemma också, där vi också gör nytta. Men det går inte att jämföra med det jag personligen får ut av åka på mission.
    Det har ju varit ett väldigt pådrag i media om vår insats här senaste tiden. Jag med många andra i min pluton har figurerat  mycket i olika mediala sammanhang. Många vill veta hur vi känner inför allt som händer. Min uppfattning är att, för oss så är allt väldigt enkelt. Vi vet alla vad vi gett oss in på och är alla medvetna om vad som kan hända och även händer. Vi är även enade om att vi måste stanna här och fortsätta göra det jobb vi är här för att göra. Det finns inte i min värld att dra tillbaka våra trupper nu. Dom som tycker det är för mig naiva och egoistiska i sitt tänk.
    Jag vet att det låter märkligt, men samtidigt som jag klev av planet här i maj när missionen började, så var jag införstådd med att jag kanske inte kommer hem levande. Många säger till mig att det är så onödigt att riskera något sådant. Men man tar ju risker med vad man än gör här i livet. Dör man här så blir man hyllad som en hjälte, dör man hemma i till exempel trafiken, så blir man bara en notis i lokaltidningen. Jag lever livet nu, så kan jag leva på det när jag blir gammal.

    Nog om mina tankar och funderingar.

    Vi hann knappt vila upp oss från resan ned hit förrän vi fick utryckningsorder. En av kompaniets plutoner befann sig i området där en av våra soldater stupade nyligen, för att till fots lösa uppgift. Men det kom information om att fienden var redo i byn och låg och väntade på rätta tillfället att slå till. Styrkeföhållandena var heller inte så som vi ville ha dom. I åtanke ska man också ha att fienden ofta besitter initiativet. Det ansågs vara alldeles för riskabelt att gå in utan ytterligare understöd. Varpå vi blev utskickade för att finnas till hands.

    Man har också under dagen observerat en grupp män som grävt i närheten av en viadukt likt den Kenneth stupade vid.

    Vi kommer till platsen och enligt information så skrämmer det fienden så pass att dom väljer att ligga lågt så länge. Vi är utplacerade i stridslinje med vagnarna vända mot byn, vi blev kvar i detta området under hela natten. Redo att göra vad vi kan för att hjälpa till. Det förblir dock lugnt hela natten. Jag antar att fienden har dragit lärdom från tidigare tillfällen och insåg att ge sig på oss inte är någon bra idé.

    På platsen där man observerat de grävande männen hittar man under natten en IED intill viadukten. En bombröjningsgrupp som finns med oss under operationen gör sitt jobb och spränger den i luften under kontrollerade former.

    Efter detta så förblir allting återigen lugnt under resterande del utav natten.
    Tilläggas bör är att det blir förbannat kallt under nätterna nu även fast det är hyggligt varmt om dagarna. Det är långkalsonger och värmetröja som gäller nu. I vanliga fall har vi dieselvärmare som kan värma upp oss i vårt stridsutrymme i vagnen. Men vår är lägligt nog trasig så vi fick knöla fram ett patienttäcke och göra så gott vi kunde att fördela på oss soldater där bak i vagnen.

    Detta blev en i mängden maratonpatruller på många många timmar i terrängen. Det har blivit en vana för oss, dock blev det extra påtagligt under just denna operation. Kan ha att göra med att vi nyss varit hemma på leave. Det var längesedan jag sov så tungt som jag gjorde efter detta dygn.