Filter: Visar bara inlägg från februari 2010

  • "The Shariff´s" bjuder på en två timmar rockande show.

    Fältartisterna rockar loss!

    Fältartisterna gästar oss och har slagit upp sin scen i det gamla huvudförrådet bakom matsalen. Två timmars underhållning och fullt ös – härligt att släppa tankarna och låta sig underhållas. Publiken dansar och sjunger hellre än bra och stämningen är mycket god. I baren bjuds det på Coca-Cola, alkoholfri öl och popcorn – allt som behövs för en helkväll med grabbarna. Tack för en härlig kväll och ett oförglömligt minne.

  • Golf Delta FS18. Henrik, Philip, Jonas, Max, Daniel, Emil, Joel och Mattias.

    Halva tiden i insatsområdet

    Den första veckan efter ledigheten går fort. Dagliga rutiner, löpande kontroll av utrustningen och regelbundna ordermöten är reflexmässiga beteenden som man inte längre reflekterar över – det bara fungerar. Den lilla vinter som trots allt blev i norra Afghanistan tog slut ganska precis när vi kom tillbaka från ledigheten – nu blir det snabbt varmare. Vädret skiftar stort mellan dagarna och ena dagen kan det vara 5 plusgrader och dimma för att nästa dag bli 25 grader varmt i skuggan – om tid finns tar man tillfället i akt och lägger sig på soldäck med en god bok och njuter av någon timmes ledighet.

    Idag har vi tillbringat precis halva tiden i insatsområdet, ledigheter borträknande. Det känns overkligt att tiden går så fort och sommaren närmar sig snabbt. Det gäller att ta tillvara på tiden här nere, alla kollegor som man kommit nära, njuta av den vackra naturen och försöka känna stolthet i de små framgångar som vi faktiskt uträttar när vi är ute på uppdrag. Ett tidskrävande och viktigt jobb som lätt glöms bort är alla de patrullrapporter som skrivs efter varje uppdrag. Här redogörs för vilka kontakter som tagits, vad som sagts, gjorda vägval och svar ges på de spaningsfrågor som vi hela tiden bär med oss i bakhuvudet. En omfattande patrullrapport med bilder och text kan bli upp mot tio sidor lång och ta tolv timmar att producera – ett viktigt verktyg att luta sig mot nästa gång vi besöker området.

    Jag är otroligt nöjd med min grupp – visst har vi alla våra negativa sidor, men det finns en strävan och en drivkraft som skapar en hög positiv effekt. Vi får mycket gjort på kort tid och resultatet är högt. Uppgifter som kanske inte är de roligaste på obekväma tider genomförs utan gnäll och sura miner – stridsvärdet och moralen är hög. Det är tacksamt att vara chef över en sådan grupp.

  • Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

  • Mina tankar går till anhöriga och kollegor. Det känns otroligt jobbigt att följa allt som händer där nere genom medierna i Sverige. Jag vill tillbaka.

    Det ofattbara

    Söndagen den 7 februari händer det som inte får hända. Under min ledighet i Sverige får jag beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk har blivit dödade av finkalibrig eld i Afghanistan. Ytterligare en svensk soldat är skadad. Jag sitter i bilen tillsammans med min familj när den första nyhetsflashen når oss. Magen knyts ihop och ovissheten maler i kroppen. Helvete också.

    Alla tillgängliga mediekanaler finkammas efter uppgifter, men när inte presskonferensen ger några detaljer är det tydligt att uppgifterna måste komma från andra källor. Min ställföreträdande plutonchef tillika min vagnchef som också är på leave ringer mig några minuter efter Försvarsmaktens presskonferens. Det blir ett lågmält samtal – sakligt, analytiskt och nedstämt. Han har samverkat med personal direkt från Afghanistan och har preliminära namn på de omkomna samt kan redogöra för händelseförloppet. Alla uppgifter har i detta läge ännu inte kommit ut till allmänheten och vi väljer att avvakta ytterligare några timmar innan vi ringer runt till våra soldater.

    Johan var bosatt bara några hundra meter från min bostad i Sundbyberg. Jag har flera gånger samåkt med honom till Livgardet under utbildningstiden och vi har pratat mycket i insatsområdet och tränat på gymmet tillsammans. Johan var en otroligt omtyckt kollega och vän och en mycket duktig officer. Mina tankar går till Johans flickvän, till anhöriga i Sverige och till alla kollegor och vänner i Afghanistan som nu har att hantera det jobbiga och overkliga efterspelet. Också Gunnar var en mycket omtyckt vän och kollega även fast jag personligen inte kände honom så väl. Det känns overkligt att jag för några dagar sedan gick sida vid sida på fotpatrull med den afghanske tolken Shahab och pratade om vardagliga saker – om kultur, mode och den varma vintern. Nu är han död. Just nu känns närvaron av familj och flickvän i Sverige inte viktigast – jag vill tillbaka. Tillbaka till Afghanistan och delta i sorgearbetet och stötta mina kollegor. Det känns otroligt jobbigt, mina ögon är tunga och jag är trött.

    Jag sätter mig med telefonlistan och ringer runt till mina soldater som också befinner sig hemma i trygga Sverige. Jag vill försäkra mig om att de mår bra och delge all den information jag har. Det är många tankar att hantera och maktlösheten att sitta hemma i Sverige och få allt detta uppspelat framför sig i media är ett helvete. Jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra och håller kontakten – våra anhöriga försöker givetvis bidra med vad de kan, men det blir aldrig samma djup och förståelse som att prata med sin egen grupp.

    Det kan låta märkligt, men trots att jag är hemma i Sverige omgiven av min familj och de jag älskar mest av allt, skriker kroppen efter samhörigheten på campen. Anhöriga i Sverige kan inte hjälpa mig nu, jag vill tillbaka och finnas till i det svåra efterspelet som nu tagit sin början.

  • Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade.

    Leave - min första ledighet

    Vi har varit på resande fot i över 26 timmar när vi äntligen landar i Stockholm. En efter en droppar vi av mot våra destinationer. Hela gruppen är förpassad till sina respektive tåg, flyg, bussar eller taxibilar och kvar vid bagagebandet på Arlanda står jag tillsammans med Henrik. Vi går mot utgången och allt resande är nu äntligen över. Jag skall få träffa min kärlek. När vi får syn på varandra försvinner allt runt omkring oss och vi kramas länge med tårande ögon i ankomstterminalen. Det känns overkligt att stå framför henne, röra vid henne och kunna se på henne medan vi pratar. Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade. Vi håller om varandra länge innan vi sätter oss i taxin mot Sundbyberg. Känslan i kroppen är overklig men underbar. Nu börjar leaven, min första ledighet, på riktigt.

    Dagarna spenderas ute i naturen, på långfärdsskridskor med kaffe och ostsmörgåsar. Den vedeldade bastun i Rämshyttan eldas varm flera gånger och det känns skönt att vara hemma och träffa familj och vänner. Jag skall verkligen njuta av dagarna här hemma och försöka flytta mig mentalt från insatsområdet även fast en ledighet på bara 10 dagar gör att man har svårt att helt koppla bort arbetsuppgifterna och kollegorna. Nu skall jag ta igen lite förlorad sömn.

Föregående 1 2 Nästa