Mina tankar går till anhöriga och kollegor. Det känns otroligt jobbigt att följa allt som händer där nere genom medierna i Sverige. Jag vill tillbaka.

Det ofattbara

Söndagen den 7 februari händer det som inte får hända. Under min ledighet i Sverige får jag beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk har blivit dödade av finkalibrig eld i Afghanistan. Ytterligare en svensk soldat är skadad. Jag sitter i bilen tillsammans med min familj när den första nyhetsflashen når oss. Magen knyts ihop och ovissheten maler i kroppen. Helvete också.

Alla tillgängliga mediekanaler finkammas efter uppgifter, men när inte presskonferensen ger några detaljer är det tydligt att uppgifterna måste komma från andra källor. Min ställföreträdande plutonchef tillika min vagnchef som också är på leave ringer mig några minuter efter Försvarsmaktens presskonferens. Det blir ett lågmält samtal – sakligt, analytiskt och nedstämt. Han har samverkat med personal direkt från Afghanistan och har preliminära namn på de omkomna samt kan redogöra för händelseförloppet. Alla uppgifter har i detta läge ännu inte kommit ut till allmänheten och vi väljer att avvakta ytterligare några timmar innan vi ringer runt till våra soldater.

Johan var bosatt bara några hundra meter från min bostad i Sundbyberg. Jag har flera gånger samåkt med honom till Livgardet under utbildningstiden och vi har pratat mycket i insatsområdet och tränat på gymmet tillsammans. Johan var en otroligt omtyckt kollega och vän och en mycket duktig officer. Mina tankar går till Johans flickvän, till anhöriga i Sverige och till alla kollegor och vänner i Afghanistan som nu har att hantera det jobbiga och overkliga efterspelet. Också Gunnar var en mycket omtyckt vän och kollega även fast jag personligen inte kände honom så väl. Det känns overkligt att jag för några dagar sedan gick sida vid sida på fotpatrull med den afghanske tolken Shahab och pratade om vardagliga saker – om kultur, mode och den varma vintern. Nu är han död. Just nu känns närvaron av familj och flickvän i Sverige inte viktigast – jag vill tillbaka. Tillbaka till Afghanistan och delta i sorgearbetet och stötta mina kollegor. Det känns otroligt jobbigt, mina ögon är tunga och jag är trött.

Jag sätter mig med telefonlistan och ringer runt till mina soldater som också befinner sig hemma i trygga Sverige. Jag vill försäkra mig om att de mår bra och delge all den information jag har. Det är många tankar att hantera och maktlösheten att sitta hemma i Sverige och få allt detta uppspelat framför sig i media är ett helvete. Jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra och håller kontakten – våra anhöriga försöker givetvis bidra med vad de kan, men det blir aldrig samma djup och förståelse som att prata med sin egen grupp.

Det kan låta märkligt, men trots att jag är hemma i Sverige omgiven av min familj och de jag älskar mest av allt, skriker kroppen efter samhörigheten på campen. Anhöriga i Sverige kan inte hjälpa mig nu, jag vill tillbaka och finnas till i det svåra efterspelet som nu tagit sin början.

 

Kommentarer

  • 2010-02-10 skrev Jenny

    Det är förståligt att du vill vara med dina kamrater nu. Men du är snart tillbaka. Till dess ta vara på alla ögonblick du får med flickvän, familj och vänner, för när du väl är där nere så är dem långt borta (och du kommer sakna dem så) Ni gör ett bra och beundransvärt jobb därnere. Keep strong.

  • 2010-02-11 skrev Mika

    Du skriver så det blir på riktigt. Det är så ofattbart och svårt att förstå hur det är där nere för oss som är så långt ifrån det, men med dina ord blir det en verklighet, vilket är skrämmande. Väldigt fina kort!! Tag hand om dig är du snäll! Kram

  • 2010-02-20 skrev Bengt

    Jag känner igen din reaktion på det inträffade, vår dotter Katarina var också hemma på samma ledighet när det hände. Och hon kände samma sak, då ville hon komma ner till campen så fort som möjligt, hon tänkte på soldaterna i Bravo som förlorat sina chefer.
    Ta hand om er och ha det så bra, vi är stolta över er alla.

  • 2010-02-20 skrev Lars Johansson

    Ni kallar er fredssoldater men ni är krigsförbrytare. Om ni åker hem nu så slipper vi fler liksäckar och fler snyftreportage. Om regeringen hade vågat vara bland dom första som tar hem soldaterna så hade de de unga männen levt idag.

  • 2010-02-22 skrev Per Lindström

    @ Lars Johansson:
    "Bättre att tiga och tagas för en idiot, än att tala och undanröja alla tvivel"

blog comments powered by Disqus