Damm, QRU och vila

Gillar ni damm? Gillar ni att titta på damm som yr, landskap täckta av damm. Vill ni andas damm, leva och jobba i ett konstant lager av damm? Sök jobb på ett stridsfordon 90 här nere isådana fall. Att jobba i ett stridsfordon 90 i Afghanistan på en sommarmission är inte speciellt nyttigt för din kropp. Självklart visste jag att det skulle bli dammigt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär illa. För besättningen är det ju ingen fara dem sitter ju instängda. Men vi skyttesoldater där bak måste ju ständigt stå uppluckade och observera terrängen. Eller sitta ner och vila, men då är ju ändå alltid luckorna öppna eftersom någon alltid observerar. Vi har "air condition" där inne, men den gör inte mycket nytta när luckorna är öppna. Solen står nästan i zenit på dagarna och dammet bara spyr in i vagnen. Jag får faktiskt lite panikkänningar ibland. Får svårt att andas och vill bara kasta av mig utrustningen på grund av den oerhörda hettan. Idag hade vi 43 grader i skuggan. Ni kan ju tänka er hur varmt det blir inne i ett stridsfordon då... nä det kan ni faktiskt inte. Det blir jävligt mycket varmare än man kan tro. Gud vad han klagar tänker ni kanske nu? Ja kanske det, men det är sådär det är. Om jag vill uppnå en någorlunda hög ålder så ska jag nog undvika fler somrar i den här maskinen här nere. Jag har gjort en vintermission här tidigare och måste faktiskt säga att det nog är att föredra. Jag har sagt tidigare "hellre värme än vinter" ja det står jag fast vid, men "hellre lervälling än värme" säger jag nu. För det är vad vintermission består mest utav... lera.

De senaste tre dagarna har vi haft fullt upp. Den första dagen klev vi upp med tuppen och åkte ut för att reka ökenvägar väster om MeS. Med oss hade vi lite annat löst folk så det blev en ganska lång konvoj som åkte ut. Det första som händer när vi åker utanför gaten är att vi får in ett larm om att det är upplopp inne i Mazar. Så vi slår upp vagnsborg strax utanför CNL och låter UAV killarna åka in med sitt plan och kolla läget. Nu var det hela ganska överdrivet har jag fått veta i efterhand och det var inte upplopp utan endast lite demonstrationer som inte ens gick särskilt vilt till. Men men, grabbarna fick ju öva på att flyga sitt plan och vi fick öva på att stå postvakt i stekande sol i några timmar.

Efter detta kom vi iväg för att påbörja vår ökenvägsrek. Det kändes som en evighetsmarsch i öknen. Det var självklart viktigt för chefer och ja i långa loppet även för oss vanliga soldater att få dessa vägar rekade. Så vi vet vart det går att komma fram, vilka fordon som kommer fram osv. Men det kändes som att det enda jag gjorde den dagen var att befinna mig i ett ständigt sandmoln. Det hela tog ungefär ett dygn. Efter vägreken så samverkade våra chefer med personal på polisstationer som låg längs framryckningsvägarna där i öknen. Vi fick veta att dem befanns sig i en högst otrevlig situation. Dom blev tydligen beskjutna nästan varje natt. Så vi stannade över natten vid en polispostering och bevakade området utifall några insurgenter skulle komma och ställa till med oreda. Men något som är både bra och dåligt med att åka strf90 är ju att det skrämmer iväg insurgenterna. Dom är inte helt dumma. Men tyvärr leder ju det till at vi istället inte får tag på dem och dem kan komma tillbaka och ställa till med oreda när vi lämnat platsen. Sedan kan man ju tycka att det är idiotiskt av poliserna att ställa ut en våningssäng att sova i mitt på "gården" utanför polishuset om de blir beskjutna varje natt.

Vi kom tillbaka till campen på morgonen och var färdiga med allt stök man har att göra med vagnarna och vapnen runt nio tiden. Lyckades somna kanske 09.30, 13.20 blir vi väckt av att det går QRU(Quick reaction unit) larm. Vi gick på vårat första QRU pass för missionen samtidigt som vi gick och la oss samma morgon. Så man trodde först att det var ett skämt att det blev larm direkt. Men det var inte falskt. Det var i allra högsta grad på riktigt. Trött och lätt förvirrade samlade vi ihop vår utrustning och gjorde oss redo att rycka ut på ca 40 minuter. Vilket var ganska bra tid för att vara första gången och egentligen var vi inte speciellt förberedda på det. Vi skulle ha QRU utbildning 16.00 den dagen. Men den utgick då när vi fick QRU larm.

En svensk/finsk MOT (Military Observation Team) patrull hade kört fast med en GALT inne i en liten by, långt åt helvete bort från CNL (Camp Northern Lights), ute i öknen såklart. Medans de försökte få lös Galten så blev dem attackerade och beskjutna av insurgenter. Dom sköt med finkalibrigt och RPG (Rocket Propelled Grenade). Dom lyckades slå ut galten som satt fast med en RPG träff. Svenskarna och finnarna omgrupperade och lämnade galten med viss utrustning kvar. Vi kom dit ca fyra timmar efter själva händelsen. Man såg bilen brinna i horisonten. Vi samverkade med svenskarna och finnarna som blivit attackerade och våra chefer beslutade efter en stund att anfalla byn och ta tillbaka galten från fienden. En mindre QRU-enhet från vårat kompani befann sig en bit längre fram och observerade in mot byn. Vi tog mark med vagnarna fram till dom. Där vi slog upp vagnsborg och planerade vad som skulle komma härnäst.

Det började bli mörkt och vi ville inte riskera att kliva på några IED eller på annat sätt bli lidande av att jobba i mörkret. Så det beslutades att vi skulle bevaka galten och byn med våra vagnar under natten för att sedan fortsätta anfallet in i byn på morgonen. Våran vagn hade första observationspasset. Byn var tömd på människor. Eller dom hade antagligen själva valt att lämna byn då dom anade vad som komma skulle. Dock befann sig den förmodade fienden kvar i området runt den utslagna galten hela natten, vaktandes. Våra skyttar och vagnchefer kunde observera dom hela natten. Och dom gjorde antagligen precis som oss. Väntade till morgonen innan dom gav sig på den utslagna galten. Dom gjorde sig säkerligen också redo för strid, precis som vi. Jag blev beordrad att göra mitt GRG (granatgevär) klart för att skjuta lys över galten och fienden. För att göra dom medvetna om att vi är där och vi ser dom. Allt var klart med GRG(granatgevär) och mitt adrenalin började pumpa då det bara var minuter kvar tills jag skulle skjuta mot dom. Bara själva smällen från GRG skulle få dom att tänka om tror jag. Tyvärr blev det bakåt på det i sista stund. Vi lämnade över postverksamheten till nästa vagn runt 02.00. Jag kände tröttheten krypa på rätt snabbt i takt med att adrenalinet försvann ur kroppen. Jag blev sjukt trött, jag funderade inte ens över att hitta en lämplig sovplats i eller på våran vagn. Jag lade mig helt enkelt bara rätt och slätt på backen i all utrustning. Somnade direkt... vaknade väl ganska 2-3 timmar senare då det var dags att på börja anfallet mot byn.

Det blev ett långdraget men som jag uppfattar det ett kontrollerat anfall mot den lilla byn. Charlie Quebec började med att söka igenom byn till fots medans vi observerade på avstånd och var beredd att understödja. Sedan så framryckte vi med vagnarna slog upp cordon runt den utslagna galten. Skyttet gjorde avsittning och placerades ut på lämpliga ställen i terrängen för att observera och utgöra skydd åt soldaterna som skulle bärga galten.

Det hela tog som sagt lång tid, och jag fick panik där ute i den stekande solen. Ingenstans gick det att söka skydd mot solen. Som var den största fienden den dagen. Jag fick efter en tids panik tillbakarycka till våran vagn och kasta av mig min utrustning och placera min kropp så nära AC aggregatet som möjligt för att kyla ner mig. Fler fick göra samma sak på grund av den outhärdliga hettan.

Det blev inte mer action än så under det anfallet. Galten bärgades, vi tillbaka ryckte till CNL. Dock tog även det sjukt lång tid. Man fick från CNL skicka ut en TOLO grupp så vi kunde tanka våra vagnar. Annars hade vi inte haft tillräckligt med bränsle för att ta oss tillbaka. Då passade även våran CO på att följa med ut och tacka oss för ett väl genomfört anfall. Och gratulera oss för att det gick så bra. Vår inbäddade journalist/författare Johanne Hildebrandt kom också ut som en liten frälsare, med stora färska och kalla chokladmuffins till alla soldater. Det höjde stridsvärdet enormt. Det var det godaste muffins jag någonsin ätit. 

Väl tillbaka på campen så genomfördes det rutinmässigt After Action Review och återfyllnad och städning av vagnarna. Sedan fick vi våran efterlängtade och välbehövliga vila, och vi såg fram emot nästa dag som skulle bestå av återhämtning. Sedan blev du ju självfallet inte så i slutändan. Men men... war is hell ;)

 

Kommentarer

  • 2010-07-03 skrev Daniel Jansson

    Hej Joel,
    vad roligt att du har kommit igång med bloggen. Jag kommer att följa erat arbete dagligen.

    Hoppas ni kommit in i rutinerna och att ni klarar av att bemästra värmen och era arbetsuppgifter.

    All lycka till!

    Daniel Jansson, FS 18

  • 2010-07-05 skrev Joel

    Tjena Daniel!

    Kul att du kommer hålla koll på oss här i hettan. Jag ska försöka ta mig tid att läsa igenom din blogg också. Har tyvärr inte hunnit det.

    Och ännu har jag inte tillgång till den här bloggen, så det tar lite tid att få inläggen publicerade.

    Och ja vi har kommit in i rutinerna...alldeles för bra nästan. ;)

    Lycka till själv i det civila livet!

    Joel Thungren FS19

  • 2010-07-29 skrev Andreas

    Jag hittade till denna blogg igår kväll och har nu idag läst alla inlägg som finns. Joel förmedlar mer intensitet och känsla av de svårigheter som ni ställs inför, Daniel skrev vackrare och mer idylliskt. Jättespännande och intressant läsning, både Joel och Daniel!

    Det verkar länge sedan det sista inlägget i bloggen nu. Jag hoppas att det inte hänt något som förhindrar Joel att skriva? Jag ser mycket fram emot att följa bloggen!

    Andreas

  • 2010-08-14 skrev Joel

    Andreas, kul att du uppskattar det vi skriver. Jag har själv inte hunnit läsa daniels blogg än. Men om han lyckades göra detta ställe till en idyll så har han gjort det bra.

    Det har nu löst sig med inlogg så jag kommer uppdatera hur våran sommar varit här inom kort.

blog comments powered by Disqus