När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor.

Att ha beredskap

Jag har precis tagit av mig uniformen och satt på mig träningskläderna när plutonchefen kommer springande i regnet. ”Gruppcheferna till mig”. Mobiltelefonnätet ligger nere ibland och då blir det till att använda benen när man vill ha tag på varandra. ”En amerikansk patrull har gått på en IED på samma plats där vi åkte med vagnarna häromdagen. En amerikan är skadad i benet.” Jag ryser till. På samma plats som vi framryckte för ett par dagar sedan har nu amerikanarna blivit påverkade av en sprängladdning. ”En första enhet har redan åkt, inta förhöjd marschberedskap och anmäl klart via plutonsradion”. Uppfattat. Jag väcker upp de av mina soldater som fortfarande sover. Klockan är visserligen 1000 på morgonen, men eftersom vi skall bemanna camp-vakten hela natten har jag beordrat sovmorgon. När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor. När man har möjlighet att ta det lugnt och vila skall man också göra det – ingen mår bra av och orkar vara på helspänn hela tiden. När det blir allvar är den avslappnade stämningen som bortblåst. Det tar tio sekunder att ge ordern och tolv minuter senare ger jag klartecken till plutonchefen att Golf Delta är redo.

Pulsen är fortfarande högre än normalt och det är en märklig känsla att kastas mellan avslappning och allvar. Ena stunden skrattar jag och spelar pingis i korridoren för att nästa stund informera gruppen om att kollegor i ISAF har gått på en IED och att vi står på tur att åka till undsättning. Sedan lugnt igen.

Jag borde förbereda en genomgång som jag skall hålla i eftermiddag men orkar inte. Jag ser klart på filmen som jag började titta på igår kväll och rycks ständigt ur filmatmosfären av sambandsproven på radion. Varje gång tror jag att det är dags. Att vi skall åka. Men ju längre tiden går från det att incidenten inträffade desto mindre sannolikt är det att vi åker. Det är lunchdags.

Strax efter lunch kommer beskedet på radion att vi skall återgå till normal beredskap, den ordinarie styrkan har löst ut situationen och preliminära uppgifter säger att samtliga soldater som var med om incidenten är kvar i tjänst. Förmodligen har sprängladdningen utlösts av en radiosändare men alltså inte fått den effekt som insurgenterna hoppats på. Händelsen visar på allvaret i situationen här nere, vi vet aldrig när och var det händer nästa gång. Det enda vi kan göra är precis som överbefälhavaren Sverker Göranson sa i sitt tal till oss i december – never lean back – håll fokus, träna mentalt och fysiskt och ta alla tillfällen som finns till återhämtning.

Nu måste jag vila, det har varit en lugn men ändå intensiv dag som snart går över i natt.

 

Kommentarer

  • 2010-02-08 skrev Linus

    Åter igen har du givit mig en mycket intressant läsning. kollar din blogg regelbundet för att hålla mig uppdaterad. Och delar med mig av din blogg till alla mina vänner på FB, och deras vänner.
    Tycker fler personen borde skriva än sedan här block där nere precis som du gör! man får verkligen en syn av vad ni får stöta på, Och hur er vardag kan se ut. Forsätt göra ett jätte bra arbete där nere! Och kom hem säkert!

  • 2010-02-08 skrev Niklas

    Vill bara visa mitt deltagande till er därnere. Hoppas ni kan finna stöd och tröst hos era vapenbröder. Och kläm åt dom duktigt när ni får tag på dom

  • 2010-02-18 skrev Mikael

    Allt det där känner man igen. Varenda gång den J#vla radion pep till så ryckte man tag i grejorna. Kan inte sova ordentligt heller.
    Keep up the good work. Håll ut tills nästa leave

blog comments powered by Disqus