Det är trångt och bullrigt i vagnen.

17 timmar utan kommunikation

Idag fyllde min mamma år, och inte hann vi hem i tid så jag kunde ringa och säga grattis. Vi var ute från 07.00 till 00.30 idag och löse spaningsfrågor i ett par byar "west of mes". Där det var längesedan någon ISAF personal var. Jag fick dokumentera mycket med min kamera till dessa spaningsuppgifter. Fram till mörkrets inbrott som är runt 20 tiden så var stridsvärdet högt och jobbet vi gjorde kändes meningsfullt. Men efter det blev mörkt så sjönk stridsvärdet hos många av soldaterna, inklusive mig. Då det kan tyckas att vissa saker vi gör är lite onödiga och tar lite väl lång tid att genomföra. Att framrycka i öknen är bara det ett tidskrävande moment. Det är mörkt och dammigt, vi ska observera under framryckning åt båda håll från vagnen. Mitt håll är rätt ut i tomma intet, där det bara är svart och sandfyllt. Inte ens med nattkikare ser jag någonting. Ändå står man där och observerar ingenting. Men självklart kan det ju dyka upp en taliban eller motsvarande precis när som helst... Jag kom på mig själv vid ett tillfälle tänkandes tanken "är det såhär det känns att vara död kanske?". Förhoppningsvis är det lite tystare då.

Det är ju också en stor bidragande faktor till att man blir less, arg och frustrerad efter många långa dagar i detta stridsfordon. Vi enkla soldater utan grad, har ju inte förmånen att som resterande personal i vagnen få ta del utav det interna kommunikationssytemet, i form av telehjälmar. Fem av nio soldater kan ständigt kommunicera med varandra och ta del utav order, skoja, snacka skit och sjunga tillsammans. Sådant är mycket bra att kunna när man blir trött och less och med ett oändligt mörker omkring sig. Vi tre som är utan detta suveräna system får nöja oss med att fundera och tänka i vår egen lilla bubbla. Att försöka säga något till någon är ingen idé. Man kan inte göra sig hörd i detta oljud. Och de med telehjälmar som ändå står nära oss är helt inkapslade i denna hjälm och hör inte ett ord av vad vi ibland gallskriker till dem. Nu är det såklart inte varje dag man känner denna frustration jag beskriver. Det blev mer påtagligt idag, för under de ca 18 timmarna vi jobbade idag så spenderades ca 17 av dom i vagnen.

Nog om det, väl tillbaka på campen blir man snabbt glad igen. Då alla sinnen börjar komma tillbaka och man kan kommunicera med människor igen. Och enligt vår kapten så löste vi alla givna uppgifter galant och han tryckte på att vi gör ett bra och viktigt jobb även om han förstår att det kanske inte alltid känns så för den enskilde soldaten. Senare under samma dag sätter sig kompanichefen vid samma matbord och verkligen understryker att vi gör ett bra jobb och att vi inte får glömma det när allt känns pissigt och jävligt där ute. Vi har bra chefer tycker jag.

Jag ska avsluta med en lite smålustig händelse. Sjukvårdaren i vår grupp har ett förflutet som kustjägare, och när vi nattetid genomförde en VP(vulnerable point) check i en Wadi (en uttorkad stor fåra i marken), så hade han lite svårt med avståndsbedömningen och föll handlöst rätt ner från wadi kanten ner i backen. Jag frågade honom "Hann du ta emot dig när du landade" "ja... med pannbenet" svarar han. Jägare tycks lösa alla former av uppgifter med sina pannben.