Håll till godo.

Om allt går som det ska kommer vi sex månader framöver åter få följa Joel Thungren under hans tjänstgöring i Afghanistan.

Bilderna ovan är tagna under vårens utbildning.

/Armémuseum

2010-12-16

Temperaturen låg runt noll grader, snöflingorna virvlade frisk utanför lägenheten när jag klev upp denna dag. Jag tog på mig min ökenuniform för sista gången som soldat i fortsättningsstyrka 19 och pulsade i snön till pendeltåget in till Stockholms City. Trots det "varma" vädret kände jag på mig att det skulle bli en kall ceremoni denna dag.

Mycket riktigt blev det så. Ökenuniform var inte ett optimalt klädval en dag som denna. Men med det i åtanke förstärkte nog de flesta sig med underställ eller motsvarande. Men när vi stod där så så jag några soldater som huttrade påtagligt mer än andra när vinden rev i kläderna på dom.

Hur som helst så var det trevligt att se sina kollegor igen även om det bara var några dagar sedan vi skiljdes åt. Man är ju van att se varandras nunor dagligen.
Själva ceremonin försöktes nog göras så "olidlig" som möjligt av våra talare, med tanke på vädret. Som vår Överste sa "Jag vet att ni vill in i värmen och träffa era anhöriga, så jag ska inte hålla ett av mina sedvanliga maratontal"

Överbefälhavare Sverker Göransson, Överste Gustav Fahl, Försvarsminister Sten Tolgfors och GeneralMajor Berndt Grundevik höll alla varsitt tal. Där man tackade oss för väl genomförd insats. Berömde oss för vårat oegostiska sätt att självmant utsätta sig för risker med viljan att göra afghanernas vardag säkrare. Men i ett större perspektiv också en insats för en säkrare värld.

För mig är det risker värda att ta, och jag kände mig stolt där jag stod minuterna senare och tog emot medaljen från GeneralMajor Berndt Grundevik. Som tillsammans med Sverker Göransson och Gustav Fahl personligen tog varje enskild soldat i hand och tackade för ett bra jobb och välkomnade oss hem.
Talarna gav sina extra tack till våra skadade kollegor och självklart också stupade Kenneth Wallin. Och det värmde oss extra i denna kalla blåsten med de ca 800 anhörigas varma applåder.

Det är lätt för mig att säga att det är värt riskerna man tar som står där oskadd, så visst tänker man till och funderar på om jag skulle det tycka det var värt riskerna om det var jag som satt där i rullstol utan ben? Jag ville fråga vad dom mest illa skadade tyckte, men fann mig aldrig tillfälle eller tillräckligt med mod för att ta reda på det.
Nu är FS19 historia och vi ska alla återgå till våra normala liv här hemma. Därmed blir detta mitt sista inlägg i denna blogg.

Så till sist till jag tacka alla er som följt bloggen, alla som uppskattat vad jag skrivit, alla ni som gett mig positiv feedback/kritik. Och tack till alla er som personligen kommit fram och visat er uppskattning. Det uppskattar JAG väldigt mycket. Då anledningen till att jag tackade ja till denna uppgift var att få er där hemma att lättare kunna följa vad som händer oss som är på plats. Och till er som krävt att denna blogg skall stängas ned vill jag bara säga en sak. Tänk om!
Tack till Armémuseum! Jag hoppas verkligen ni får tag på en ny skribent för FS20 snart. För nu är det jag som är anhörig på hemmaplan.

Over and out

Sitter nu på livgardet och genomför hemkomstprogrammet. Man kan säga att snart är missionen slut och avklarad, men det stämmer inte riktigt, det viktigaste är fortfarande kvar, hemkomsten.

Missionen har varit väldigt spännande, intressant och självklart också rolig. Men också krävande med många tunga upplevelser. Nu ska man ställa om från "battle mind to home mind" och det kommer att ta sin tid. Man ska börja jobba på sitt vanliga jobb, få en vettig kontakt med kamrater och familj på nytt.

En vettig människa sa - nu kommer soldaten hem, men den person som åkte iväg och som alla väntar på kommer nog först om några veckor eller månader. Det är en stor omställning som ska göras.

Den sista tiden har varit intensiv med mycket vård och inventering, men även med en del uppdrag och strider. Att iordningställa utrustningen och lämna över den till FS20 känns speciellt. Det stora ansvar och det stora intresset som man har haft för uppgiften ska nu lämnas och man kommer inte längre veta vad som händer nere i Afghanistan på samma sätt och hur utvecklingen kommer fortgå.

Alla vanor ska ändras, det känns väldigt konstigt att inte längre ha sitt vapen och sin utrustning vid sin sida, man tror hela tiden att man har glömt något. Vid flera tillfällen har jag lagt handen vid höften för att känna att jag har pistolen på rätt plats för att sedan komma på att den är inlämnad. Men samtidigt är det ju en form av befrielsekänsla att vara hemma och ha lämnat in sina vapen och all utrustning. Bara det får en själv att kunna slappna av mycket mer.

De närmaste dagarna väntas plutonsresa för att ge ett bra avslut på vårat långa arbete tillsammans. Det väntas party som förmodligen kommer att innebära en del skrålande och krigshistorier, soldaterna har stora förväntningar, nu är vi civila igen.

Nästa torsdag har vi våra slitna ökenuniformer på oss för sista gången då det är medaljceremoni vid Armémuseum i Stockholm

Jag och resterande soldater från Stridsfordon 90 plutonen önskar all lycka och framgång till FS20 och deras arbete i Afghanistan. Någon gång om många år så kanske Afghanistan kan bli en välfungerande demokrati med rättvisa och säkerhet. Bli ett land som afghanerna själva kan styra.

GOD JUL!

Lite kort om senaste veckan. Eller snarare senaste patrullen. Vi har spenderat de flesta dagarna inne på campen med vård på schemat. Men för några dagar sedan så fick vi uppgifter att lösa ute väster om MeS (Mazar-e-Sharif).

Den dagen rullade på riktigt bra utan incidenter, tills vi var på påväg tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Då observerade en av våra skyttar en grupp beväpnade män ett antal hundra meter från vår position. Dom såg ut att ha någon form av ordergivning där man pekade mot oss och började göra sig redo för att gruppera ut  i stridsställningar. Dom hade sett oss, men trodde knappast att vi hade sett dom. Så vi hade för ovanlighetensskull initiativet och kunde agera på förhand. Tilläggas bör också att vi vid tillfället hade afghanska polisen sammanstrålat med oss för att understödja.

Våra skyttar jobbade med sina Automatkanoner och gjorde ett bra jobb med att oskadligöra denna grupp fiender. Ett par av dom han dock få iväg ett antal RPG(Rocket Propelled Grenade) mot oss. Varav en detonerade lite väl nära vår vagn. Men gjorde lyckligtvis inte någon skada.

När striden började så satt jag nedluckad men kunde observera min Kulspruteskytt som stod uppluckad när det började smälla runt om oss. Först skrek han åt mig att vi blev beskjutna av polisen när det damp ned en RPG nära vår vagn.  För polisen stod och lobbade in RPG (Rocket Propelled Grenade) mot fiendens eldställningar. Så han trodde först att dom missade grovt. Träffbilden är inte alltid optimal. Men sedan insåg vi att det inte var deras granat. Vid ett tillfälle så duckade KSP-skytten snabbt och spärrade upp sina ögon stort, och säger något i stil med att dom lobbar granaterna ÖVER vår vagn. Han vänder sig om och observerar nedslagen vid fiendens eldställningar och småskrattar åt deras något spridda träffbild. Men bara att det exploderar i närheten av insurgenternas eldställningar gör nytta. För den som blir beskjuten är det inte alltid så lätt att veta hur pass nära detonationerna verkligen är.

Vi blev beordrade att göra avsittning för att understödja och få mer pipor och ögon i terrängen. Vi ryckte ut i låga ställningar, tog skydd bakom en sandvall och gjorde oss redo för att understödja. Adrenalinpåslagen är inte längre lika påtagliga. "Jaha..då var det dags igen" tänker man mest och gör bara som man alltid gör och är tränad att göra.

Under striden så råkar en av våra vagnar olyckligtvis få bandkrängning. Inte vår såklart, för vi har världens bästa förare och han skulle aldrig låta något sådant hända. Så när striden avtog så beslutade man att göra avsittning med besättningsmännen och montera dit bandet med hjälp av bärgargruppens vagn och soldater. Men strax efter dom påbörjade det arbetet så fick vi information om att fler insurgenter var på väg för att understödja deras egna, med sig skulle dom också ha en granatkastare. Så beslutet ändrades till att snabbt som attan bogsera vagn och band en bra bit bort för att få tillräckligt bra skydd under tiden man monterar dit bandet igen. Det är ju inget man gör i en handvändning. Speciellt inte under granatkastarbeskjutning.

Mycket mer hände inte den dagen. Insurgenterna som skulle ansluta till striden kanske insåg att det var bäst att hålla sig gömda.

Väl tillbaka på campen var det bara att gå och lägga sig och göra sig redo för fler dagar med vård på schemat.

Men snart är det slut även på vården.

"Hemåt det bär för varje minut..."

Dags för en liten uppdatering av senaste veckan här i Afghanistan. För min pluton har det varit ett stressat lugn. Vi har mestadels bedrivit vaktande av campen och påbörjat slutvård på mycket av vår utrustning. Vi har många saker som ska vårdas och fixas med innan vi lämnar över till nästa Delta-pluton, så det har varit ett högt arbetstempo här inne. Högt tempo och händelserika dagar är det även när vi är ute på fältet.

Där hemma har ni antagligen fortsatt att matas av det som händer här nere. Utanför campen händer det fortfarande mycket. En av våra patruller blev attackerad där vi tyvärr fick tre skadade  isafsoldater, varav en svensk officer.

Till den platsen fick jag och några få andra ur min pluton rycka ut. Vi befann oss med ett par galtar ute på ett mindre uppdrag när vi fick veta vad som hänt. Vår position var inte allt för långt ifrån denna händelse varpå vi fick order att framrycka till platsen och understödja. Trots vår fördelaktika position så var vi långt ifrån först att ansluta till platsen. Mycket på grund utav en rejäl felnavigering. Men vi kom i alla fall fram.

Där blev vi inte speciellt länge förrän vi får nya order att understödja vår förstärkningspluton som finns i området. Dom hade observerat ett antal beväpnade män i anslutning till en by. Vi framröck till platsen där vi anslöt med några fler svenska enheter som hade samma uppgift som oss. Vi stod där med vår två galtar starka styrka och var allmänt redo, då vi hör på radion att våra kollegor hamnar i strid. Men det ska mycket till innan en stridsfordons pluton behöver understöd av två galtar, så vi blev fortsatt stående. Lyssnades via radio och observerandes mot byn där striden ägde rum.

Vi fick fienden på flykt och situationen lugnade ned sig. Vi framröck tillbaka till CNL(Camp Northern Lights) för att återhämta inför nästa dags campvakt och vård.

Det är inte många dagar kvar nu tills vi roterar hem till sverige. Det får ju en att börja fundera mer och mer på vad livet hemma nu kommer att erbjuda. Det kommer garanterat inte bli samma spänning och action. Det kommer ju såklart vara skönt, men det kommer också resultera i att livet hemma känns tråkigt och en aning meningslöst. Men bara man får komma in i sina civla rutiner igen så kommer dessa känslor försvinna.

Nu är det även dags att börja gå igenom sina persedlar och skriva förlustförteckningar över sådant vi har förbrukat/tappat bort under missionens gång. Så att vi kan lämna igen exakt antal av allt vi fick ut där på svinkalla livgardet i början av februari.

Jag vet inte hur mycket ni får veta av vad som händer här just nu där hemma. Men vi upprättade en FOB(Forward Operation Base) i området "väster om MeS" i början på mission och har bemannat den under hela missionens gång. Nu de senaste dagarna har insurgenterna börjat beskjuta denna plats med granatkastare. Vilket har resulterat i en skadad finsk soldat och en förintad bastu. Vi jobbar på så bra vi kan med att få bort denna eller dessa granatkastare innan något händer dom civila i närheten...ja och oss också.

Ja så känns det verkligen nu.

Vi är nu tillbaka i krigets Afghanistan efter några mycket välbehövliga lediga dagar hemma i svea rike. Dessa spenderades i vila och turnérande bland vänner och familj. En sak som är bra med att vara hemma på leave, man behöver aldrig göra sin egen middag. Det finns alltid någon som vill att man ska komma över och äta mat och umgås. Inte minst min mor som alltid tajmar sina bästa rätter då jag är hemma. Och man får alltid sova tills man känner att man har sovit klart. Det gillar jag skarpt.
När det väl var dags att bege sig tillbaka hit så kände jag faktiskt ett sug att åka ut och jobba igen. Trots att det är kort tid kvar av missionen och fler och fler börjar bli mer och mer missionströtta. På något sätt är jag lite rädd för att bli civil igen och ville få på mig min ökenuniform och göra det jag nu har blivit rätt bra på tycker jag. Även fast det sliter på kroppen mer än den civila vardagen.
Det är många människor och olika medier som har frågat/intervjuat mig/oss angående denna insats och mission. Och en återkommande fråga är vad som får mig att välja detta typ av jobb. Och jag kommer alltid fram till samma svar. Gemenskapen med grabbarna, äventyret, kombinerat med att känna att man gör nytta. Det är inte svårare än så. Och det är jag övertygad om att många yxor (veteraner) kan skriva under på.
Visst får man en fin gemenskap med kollegorna hemma också, där vi också gör nytta. Men det går inte att jämföra med det jag personligen får ut av åka på mission.
Det har ju varit ett väldigt pådrag i media om vår insats här senaste tiden. Jag med många andra i min pluton har figurerat  mycket i olika mediala sammanhang. Många vill veta hur vi känner inför allt som händer. Min uppfattning är att, för oss så är allt väldigt enkelt. Vi vet alla vad vi gett oss in på och är alla medvetna om vad som kan hända och även händer. Vi är även enade om att vi måste stanna här och fortsätta göra det jobb vi är här för att göra. Det finns inte i min värld att dra tillbaka våra trupper nu. Dom som tycker det är för mig naiva och egoistiska i sitt tänk.
Jag vet att det låter märkligt, men samtidigt som jag klev av planet här i maj när missionen började, så var jag införstådd med att jag kanske inte kommer hem levande. Många säger till mig att det är så onödigt att riskera något sådant. Men man tar ju risker med vad man än gör här i livet. Dör man här så blir man hyllad som en hjälte, dör man hemma i till exempel trafiken, så blir man bara en notis i lokaltidningen. Jag lever livet nu, så kan jag leva på det när jag blir gammal.

Nog om mina tankar och funderingar.

Vi hann knappt vila upp oss från resan ned hit förrän vi fick utryckningsorder. En av kompaniets plutoner befann sig i området där en av våra soldater stupade nyligen, för att till fots lösa uppgift. Men det kom information om att fienden var redo i byn och låg och väntade på rätta tillfället att slå till. Styrkeföhållandena var heller inte så som vi ville ha dom. I åtanke ska man också ha att fienden ofta besitter initiativet. Det ansågs vara alldeles för riskabelt att gå in utan ytterligare understöd. Varpå vi blev utskickade för att finnas till hands.

Man har också under dagen observerat en grupp män som grävt i närheten av en viadukt likt den Kenneth stupade vid.

Vi kommer till platsen och enligt information så skrämmer det fienden så pass att dom väljer att ligga lågt så länge. Vi är utplacerade i stridslinje med vagnarna vända mot byn, vi blev kvar i detta området under hela natten. Redo att göra vad vi kan för att hjälpa till. Det förblir dock lugnt hela natten. Jag antar att fienden har dragit lärdom från tidigare tillfällen och insåg att ge sig på oss inte är någon bra idé.

På platsen där man observerat de grävande männen hittar man under natten en IED intill viadukten. En bombröjningsgrupp som finns med oss under operationen gör sitt jobb och spränger den i luften under kontrollerade former.

Efter detta så förblir allting återigen lugnt under resterande del utav natten.
Tilläggas bör är att det blir förbannat kallt under nätterna nu även fast det är hyggligt varmt om dagarna. Det är långkalsonger och värmetröja som gäller nu. I vanliga fall har vi dieselvärmare som kan värma upp oss i vårt stridsutrymme i vagnen. Men vår är lägligt nog trasig så vi fick knöla fram ett patienttäcke och göra så gott vi kunde att fördela på oss soldater där bak i vagnen.

Detta blev en i mängden maratonpatruller på många många timmar i terrängen. Det har blivit en vana för oss, dock blev det extra påtagligt under just denna operation. Kan ha att göra med att vi nyss varit hemma på leave. Det var längesedan jag sov så tungt som jag gjorde efter detta dygn.

Lite vad som har hänt senaste veckan.

Vi ryckte ut till en plats där en detonation rapporterats in, på platsen fanns liken efter två afghanska män, huruvida männen var insurgenter som dött i ett misslyckat försök att plantera en IED eller om det var två civila som kört på en laddning riktad mot oss är oklart, enligt min uppfattning tyder det på det förstnämnda.

Vi har varit på en i mängden maratonpatruller. Där vi bland annat har genomfört en sökoperation i området där vi och Alphaplutonen blev beskjutna förra veckan. På det stället stannade vi över natten för att lösa uppgift. På kvällen detonerade det en IED i närheten av oss, men som tur var för långt ifrån för att kunna göra någon skada. Vi fick information om att det rörde sig ett antal grupper med insurgenter i det område som planerade ett överfall mot både oss och en grannpluton i närheten. Men vi visade för dem att vi visste om deras närvaro. Vilket skrämde iväg dem till slut.

Nu åker jag hem till sverige några dagar. Bäst man ställer in sig på riktigt kallt väder. Dagstemperaturen här ligger på runt 25 plusgrader. Vilket vi tycker är lite småkyligt.

"Kenneth var den absolut bästa soldat jag någonsin jobbat med, Han är också en av dem finaste människor jag någonsin träffat. Det tycker jag folk ska få veta. Jag hade offrat mig för honom när som helst" Säger Kenneths rumskamrat och nära vän när jag frågar honom hur det känns och om jag får nämna detta i bloggen. "Om någon opponerar sig mot att du skriver om honom och händelsen så hänvisa till mig" säger han. "Han dog görandes det han älskade att göra. En tröst om än en klen sådan."

Det har varit några tunga dagar av sorg här på Camp Northern Lights, med dödsfall och två allvarligt skadade soldater. Alpha plutonen har gjort ett fint arbete med att hedra sin stupade kamrat. Jag tycker så oerhört synd om dem. Tanken på hur Kenneths anhöriga hemma i sverige känner sig skrämmer mig. Det är det sista jag vill utsätta mina anhöriga för. Jag trivs med detta jobb, men känner att tiden som är kvar gärna får gå snabbt så mina anhöriga kan få andas ut. Det blir nu mer påtaligt vad man utsätter dem för där hemma.

Det som hände den dagen är väl också allmänt känt vid det här laget. Min pluton hamnade under kraftig beskjutning av "Small arms fire och RPG´s". Ett par gånger smattrade det obehaligt nära runt våra huvuden. Vilket ännu en gång fick en att göra sig mindre än vad som egentligen är fysiskt möjligt. När det skjöts som mest så stack inte mycket mer än mina ögon och automarkarbin upp ur stridsluckorna. Det kändes viktigt att hela tiden ha observation då det för en stund kändes som att fienden inte var många meter från vagnen.

Men vi löste ut striden på ett bra sätt tycker jag och när vi visste att Alphaplutonen var på väg för att hjälpa till så kändes det väldigt tryggt. Men dem kom aldrig fram.
Jag hörde i min telehjälm någon av dem skrika "IED IED IED!"..."VI ÄR I STRID!". Varpå vi direkt drog oss ur vår strid och åkte så fort vi kunde till dem för att understödja där istället.

Där hjälpte vi till att säkra området runt dem för att underlätta omhändertagandet av de skadade soldaterna som omhändertogs av sjukvårdspersonal i en av våra vagnar. Jag och min stf.gruppchef tog ned de amerikanska sjkvårdshelikoptrarna vid två tillfällen för att transportera Kenneth och hans sårade förare. Jag stog precis bredvid sjukvårspersonalen när man lastade in Kenneth i helikoptern.

Jag tänkte att jag skulle tacka Kenneth att dem kom för att hjälpa oss och ge några krya på sig ord. Men ändrade mig när jag såg att han inte skulle vara mottaglig för några sådana ord. Jag skulle kanske ha gjort det ändå...

Basker av...

Vila i frid Soldat.

Våra tankar går till dina efterlevande.

I fredags rullade vi ut tidig morgon från camp northern lights för att påbörja en uppgift i en by där vi som som vanligt vet att det finns mycket bus. Uppgiften var att öppna en av vägarna in till byn och hålla den öppen tills att det anlände kontraktörer och ANP (Afghan National Police) som skulle påbörja byggandet av en polischeckpoint strax utanför byn.

Vi anlände till platsen tidigt på fredagmorgon. Vi säkrade terrängen runt om vägen medans ett IEDD team (Improvised Explosive Device) sökte vägen efter bomber och minor. När dem var klar och hade lämnat platsen så stod vi kvar med våra vagnar och såg till så att ingen hittade på något bus under tiden vi  inväntade kontraktörer och poliser.

Vi hade även förmånen att via radio spänt lyssna på när vår grannpluton utkämpade en långdragen strid i en närliggande by. Det gick även att i horizonten se när dem använde sig av sina granatgevär och rökgranater. Dem fick även hjälp av amerikanska stridsflygplan som vi såg passera ovan oss några gånger.

ANA(Afghan National Army) fångade också vår uppmärksamhet där ett tag, då de denna dag patrullerade en bit av route five med sina attackhelikoptrar. Anledningen till det var att hålla ett vägavsnitt säkert för en passerande lastbilskaravan. Dem var enligt ryktet även i strid i detta område. Men det var inget vi såg eller hörde.

26 timmar senare. Solen hade gått upp för flera timmar sedan, och vi hade varken sett röken av några kontraktörer eller afghanska poliser. MEN vägen var väldigt säker och väldigt öppen. Tack och lov blev våra trötta kroppar avlösta av en annan svensk enhet, som skulle stå för bevakningen under dagen. Samtidigt som dem löste av oss så anlände människorna som skulle påbörja byggandet av denna polischeckpoint. Vi tillbakaryckte till vår kära Forward Operation base. Där vi blev informerade om att vi skulle få vila åtta timmar innan det var dags att lösa av våra avlösare. För att fortsätta bevaka vägen och bygget.

När vi så vaknade framåt fyra tiden på lördagseftermiddagen så fick vi tidigt veta att vi inte skulle dit och bevaka bygget längre. För poliserna hade ångrat sig av någon anledning. Dem ville inte längre bemanna en polischeckpoint där. Om dom inte hade tillräckligt med poliser för det eller om de bara är oroliga för att ha manskap i denna icke så vänligt inställda by är oklart. Kanske ville de att vi skulle bemanna den åt dem? Men när vår chef fick höra detta så gav han ordern att genast sluta bygga denna checkpoint.

Så istället verkade det som att vi skulle få åka tillbaka tidigare än väntat till CNL (camp northern lights). Men ganska exakt efter att jag ätit klart min frukost/lunch/middag, eller vilket mål det nu egentligen var. Så fick vi order att göra oss marschfärdiga och vara redo att understödja en Afhansk polisenhet som befann sig i strid några kilometer från vår position.
Vi lämnade FOB och anslöt till positionen där poliserna skulle vara i strid. Vi gjorde en omfattning med vår vagn och bärgarvagnen för att skära av fiendes eventuella flyktväg. Vi fick order att göra avsittning med två gruppers soldater och göra oss redo för närstrid. Jag dubbelkollade att jag hade en kula i loppet till min automatkarbin, Dammade av en 40mm granat till min granattillsats och såg till att jag hade bra med vatten med mig ifall det skulle bli långvarigt. Vi framryckte växelvis över ett bomullsfält som inte var helt lätt att forcera. En av oss trillade ner i ett vattendike, han reagerade snabbt nog för att rädda sin kulspruta från att bli dränkt. Vi intog eldställningar i enligt gruppchefsorder lämpliga riktningar. Vi såg endel människor vi tyckte uppträdde misstänksamt, men observerade ingen strid eller några beväpnade människor. Men vi  gjorde oss ändå redo för närstriden vi blivit beordrade att vara beredda på.
Efter en stunds spanande i låga ställningar bland bomull och gräs fick vi information att denna strid var över för tre timmar sedan. Det hade tyvärr blivit ett missförstånd angående tidsförhållandena för deras stridskontakt. Vi fick order att göra uppsittning igen och bege oss tillbaka till FOB. Men magkänslan sa ändå att fienden var där i närheten av oss. Trots att striden var över för längesedan.

Tillbaka på FOB så blev nästa order att göra oss marschfärdiga ännu en gång. Men denna gång för färd tillbaka till CNL där man hade lagt undan grillat kött och potatisgratäng åt oss i matsalen. 

Det smakade väldigt gott och var ett värdigt avslut på helgens operation.

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här. Mycket på grund av att det efter valperioden har varit lite lugnare i vårt område. Men också för att vår pluton har haft uppgiften vakta campen och stå i QRU (Quick Reaction Unit) beredskap en tid. Det har helt enkelt inte funnits så mycket att blogga om. Dock kan ni ju alltid besöka FS19 bloggen där olika soldater ur olika enheter också rapporterar om vad vi gör. http://www.FS19.se

Men nu börjar det hända saker igen. IED (Improvised explosive device) läggs ut till höger och vänster åt oss, och det dröjer nog inte länge innan det börjar skjutas på oss igen.

De senaste fyra dagarna har vi spenderat i "West of MeS" området, grupperade i det som börjar kännas som vårat andra hem. Närmare bestämt "Forward Operation Base XX".

Vi grupperade ut i fredags och gjorde en fotpatrull samma kväll i en by vi besökt ett antal gånger senaste tiden. En by vi svenskar blivit beskjutna från alldeles för många gånger denna mission. Så det var dags att göra något åt saken.

Reveljen gick vid 02.45 på lördagmorgon/natt, uppe före tuppen med andra ord. Vi gjorde oss marschfärdiga och redo att påbörja dagens sökoperation i tidigare nämna by. Vi grupperade vid strategiskt väl utvalda platser med våra vagnar runt om byn. För att snabbt kunna understödja våra svenska och afghanska enheter som genomförde själva sökuppdraget inne i byn. Och för att förhindra att eventuella Insurgenter flyr. Min grupp fick också delta i arbetet inne i byn. Vi fick till uppgift att hålla en mindre korsning i ena änden av byn. Också för att förhindra att fienden flyr eller att andra människor som inte ska ta sig ut eller in gör det. Inledningsvis hade vi understöd av amerikanska Apache helikoptrar. Man kände sig väldigt trygg så länge man hörde dem cirkulera ovanför oss där på morgonkvisten. Vi blev också påminda av deras besättning att hålla oss till vår korsning, så dom kunde hålla bättre koll på oss. Vådabekämpad av en Apache kändes inte aktuellt, så vi höll oss snällt vid vår korsning. Närmare betämt ganska precis fjorton timmar i samma korsning.

Allt som dagen flöt på så blev det mer och mer uppenbart att vår ankomst var väntad. Då det knappt fanns en enda själ närvarande i byn denna dag. De människor vi observerade eller stoppade under dagen var lätträknade, och ingen av dessa var män. Det kan inte vara lätt att vara afghansk man i denna by om dem flyr varje gång vi är på ingång. Att dem visste att vi just denna dag skulle söka byn vill man ju inte tro, även om så verkade vara fallet.

Vid ett av hussöken hussöket så fick min grupp gå med ANA/Afghan National Army) och ANP (Afghan National Police) in och söka. Eller rättare sagt hålla koll på dem så att allt går rätt till. Det var lättare sagt än gjort. För ganska tidigt började man hitta intressanta saker, som gjorde soldaterna och poliserna allt mer benägna att söka mer grundligt. Jag sa till dem vid ett tillfälle där dom satt och rev ut saker ur skåpen hejvilt, "ni plockar väl tillbaka det ni river ut?" Jag får till svar "Det kan kvinnorna göra senare... även om vi skulle plocka tillbaka det så kommer kvinnorna ändå att göra om det sedan". "Okej...jag kan ju inte tvinga dem...", tänkte jag. Det är deras land, de gör det på sitt sätt. Jag vill också tro att de kanske inte var lika varsamma med söket då det visade sig att i denna byggnad huserade det en buse.

Det kom in fler och fler soldater och poliser i huset eftersom. Det blev efter en stund väldigt svårt att hålla reda på vad dom sysslade med, att vi endast förfogade över EN stackars tolk gjorde inte saken lättare. Det började även anlända fler och fler olika svenska enheter in i huset. Det var ett mindre kaos där inne ett tag. Min gruppchef ansåg till slut att vi var mer i vägen än vi var till nytta så vi återgick till vår ursprunliga uppgift att bevaka vår lilla korsning utanför byggnaden istället.

En ganska lustig händelse vi skrattade lite åt innan hussöket började som jag vill dela med mig av. Innan vi visste att vi skulle in och söka huset så ville ANA och ANP själva påbörja söket. Samtidigt som en polis med förstärkning runt sig försiktigt öppnar dörren till huset så ställer sig en annan polis mot en mur och lägger upp sitt raketgevär i anläggning. Riktad mot poliserna som är på väg in i byggnaden. Det hela såg väldigt lustigt ut och man frågar sig hur han med raketgeväret tänkte. Vad skulle han göra om det började skjutas? Skjuta en raket rätt in i flera av sina kollegor? Återigen, det är deras land de jobbar på sitt sätt.

Vi återgick efter detta till vår FOB (Forward Operation Base) och fick order för kommande dagar i området. Den mest välkomna ordern var att ta sovmorgon nästa dag.